Vi människor glömmer ofta att ifrågasätta oss själva. Vi gör vad vi alltid har gjort, eller vad någon, någon gång, sagt var rätt. Vi glömmer att allt vi gör för och med våra hästar kan och bör följas tillbaka till ren och skär fakta. Väldigt ofta är dessa fakta inte mer än grundläggande kunskaper om hästens anatomi; vi ger våra hästar mat för att ge deras organ näringen de behöver, vi sköter deras hovar för att de ska kunna bära sig själva korrekt, och vi rider dem för att stärka deras muskler och deras skelett.

Men varför rider vi som vi gör?

Hur rider vi våra hästar?
När man frågar vad den ”korrekta formen” är, får man ofta svar om hög nacke, luftiga steg och bakdelen in under kroppen. Detta säger dock inte alls mycket om vad man egentligen strävar efter. Det är lätt att dra in mulen på sin häst så nacken böjs, det är inte lätt att göra detta utan att det orsakar smärta för hästen. Ett experiment: sätt dig rak i ryggen, med axlarna bak och huvudet upp. Tryck sedan in hakan mot halsen, som om någon drog dina mungipor neråt-bakåt. Det gör ont, eller hur? Samma muskler som du känner smärta i nu, känner hästen smärta i när ryttaren drar in dess huvud. Ridning på detta sätt orsakar inget mer än smärta, muskelspänningar, och slitning på leder och skelett.

Även utan denna brutala akt kan formen orsaka smärta för hästen; om man saknar tålamod.

Det grundar sig i hästens anatomi
Hästens ryggrad är byggd lite som en solfjäder. Själva ryggraden börjar i nacken men svänger sedan ner i en S-form genom hästens hals och fortsätter en bit under ryggen, vid manken börjar de så kallade tornutskotten. Dessa utgår från ryggkotorna och skjuter upp för att forma manken och ryggen vi sitter på. När hästen höjer huvudet och svansen, kommer spetsarna på tornutskotten närmare varandra, när den sänker huvudet och svansen spretar de ut (Se bild). Detta är den absolut grundläggande anledningen till att hästar bör börja ridpass med huvudet någorlunda sänkt, då tornutskottens position när hästen har höjt huvud i kombination ryttarens tyngd kan orsaka stor smärta för hästen. Detta är dock inte enda anledningen. Ovanpå tornutskotten ligger ”långa ryggsträckaren”, en muskel som är ungefärligt utplacerad på nedanstående bild. När denna spänns drar den upp hals och huvud, sänker ner ryggen och lyften bakdelen. Alltså precis motsatt vad man vill nå. När denna muskel istället slappnar av kommer halsen falla framåt, bakdelen tillåtas att sänkas, och därmed dra upp ryggen. Då korset sänks kommer bakbenen att lätt kunna falla in under hästens kropp, och långa ryggsträckaren kommer att ge stöd åt och hålla uppe huvudet.

När detta mål är nått kan hästen börja förflytta sin tyngdpunkt bakåt. Då kommer bakdelen sänkas, och framdelen höjas. Där, är en häst med en hälsosam, hög, men framförallt avslappnad, form.

En häst i fri rörelse

 

Att se skillnaden
Det är lätt att skilja denna genomtänka form från den lika tjusiga men obehagliga formen bara genom att titta på hästen i fråga. När hästen arbetar avslappnat, och efter dessa mått korrekt, är ryggraden rak, och ryggen böjd. Det spelar ingen roll om hästen i detta fall går med huvudet högt eller lågt; är formen korrekt har ryggen samma böj, manken är inte lägre än resten av ryggen, nacken är den högsta punkten, och korset i den lägsta.

Hur föddes den engelska ridningen?
Hur kommer det sig att för femhundra år sedan, då vi människor hade så begränsad kunskap, var hästens medellivslängd inte 20 år, utan 35? Hur kommer det sig att människor så ofta ”gör vad vi alltid gjort”, men glömmer bort något av det bästa vi gjort? Det fanns en tid då hästar var i sin absoluta fysiska toppform under ryttare. Då de gick ut i krig och rörde sig fjäderlätt, vände helt om på en femöring, stod på bakbenen i balans och rörde sig får sida till sida vid mindre än en viktändring från ryttaren. På den tiden var en häst värd mer än en hel by och alla dess invånare, och hur man tränade hästarna var en hemlighet bara de allra viktigaste fick dela. De människor som inte hade tillgång till dessa hemligheter, adelsmän som hade råd med hästar men inte rätt till utbildningen, försökte ändå nå samma mål. Bristande kunskap och tålamod ledde till genvägar där genvägar inte borde tas. Anledningarna till varför man gjorde som man gjorde rann ut i sanden, och vad som var kvar var människans strävan efter att uppnå något som i våra ögon var vackert.

För denna saks skull är inte engelsk ridning per definition negativ. Om man med öppet sinne ifrågasätter vad man en gång lärt sig, och tar till sig den kunskap man får från olika håll, kan man rida sin häst på ett hälsosamt, fulländat sätt utan smärta eller spänningar.