• Bild 3, bakifrån:
  
  • Ballarnas höjd från markplanet (obs att ingen vikt är lagd på hoven)
  • Rakställda ballar

Varför är det här bra att studera och vara medveten om? Jo, för dessa hovar säger oss en hel del om hur välfungerande barfotahovar kan se ut. Hästen som gått på dessa hovar har vandrat många mil dagligen på olika sorters underlag. Hårt som mjukt. Plant som kuperat. Hoven har växt och slitits i balans med det underlag den varit utsatt för. Den är liten, slät, utan brytkrafter med tyngdpunkterna på rätta stället. Sällan ser man domesticerade hovar som är så nätta och samtidigt starka som dessa.

Sedan finns det såklart vildhästar som inte har sunda hovar. Kanske lever de i en frodig och fuktig miljö där breda, utflutna hovar är mer optimalt eftesom små och runda fötter lättare forcerar det mjuka underlaget. Dessa hästar skulle förmodligen bli ömma om de plötsligt utsattes för stenkross. Deras hovar är helt enkelt inte anpassade för det. Sker omställningen däremot gradvis, skulle hovarna ha ändrat karaktär med tiden. Följande är alltså viktigt att komma ihåg: Vävnad stärks av belastning. Muskler blir större och uthålligare av träning, skelett och ledband blir starkare när påfrestningarna ökar. Kroppen gör vad den kan för att anpassa sig efter situationen. Detsamma gäller hästens hovar. De blir starkare ju mer de används, samt formar sig efter underlaget.

Genom att observera vildhästarnas liv, kan vi kanske lättare förstå hur vi själva ska gå tillväga i kampen mot friska hovar. Vad är det vildhästarna gör som inte våra tamhästar gör, och som får barfota att fungera så bra? Det är i denna fråga som spänningen ligger, och det är också bland svaren vi får som vi kan hämta inspiration.

Hur är en hästhov uppbyggd och vilken funktion fyller den? Det och mycket annat fick man lära sig under helgens grundkurs i hovvård som hölls i Bastvålen utanför Östmark, Värmland.

Elva deltagare från bland annat Eskilstuna, Göteborg, Karlstad och Stöllet samlades i Bastvålens bygdegård under lördag morgon inför dagens teori och praktik. Kursledaren Kent Wiberg, som är Värmlands enda utbildade hovformsspecialist enligt SANHCP:s verkningsmodell, visar bilder på projektorn. Han berättar och förklarar hur hoven ser ut och fungerar. Ibland ställs det frågor när något känns oklart, men mestadels sitter alla tysta och lyssnar med stort intresse. Aha-upplevelserna är många, speciellt för de som går kursen för första gången.


Verkningsdags
Efter lunch omvandlas teori till praktik. Utanför byggnaden står två vattenfyllda baljor med kadaverhovar hämtade från slakteri. Benen viras in i svarta sopsäckar och många varv med tejp för att hålla undan vätan. Genom att sedan öva på kadaverhovarna lär sig kursdeltagarna tekniken för att underhållsverka en frisk barfotahäst. Alla sitter tillsammans i djup koncentration, med rasp och hovkniv i högsta hugg. Kent befinner sig i mitten av gruppen. Han korrigerar när något behöver ändras och berömmer när hovarna är i balans.

Dissektion ger ökad förståelse
Dag två blir det mer fokus på hovens insida. Efter ett par timmars teori plockas tigersågen fram och några hovar öppnas upp, så att deltagarna får studera hur allt faktiskt ser ut och hänger ihop. Många rynkar på näsan och det knyter sig lite i magen, men det hela är för spännande för att man ska titta bort. Man vågar sig till och med fram för att känna på de olika delarna som skalats av.


Stor skillnad på kurs och utbildning
Grundkursen skrapar bara på ytan av allt som finns att lära inom ämnet hovar. Som deltagare får man med sig de viktigaste bitarna för att klara av underhållsverkningen av sin egna friska barfotahäst. Men för att ta sig an problemhovar och sjuka hästar krävs en betydligt längre utbildning än så här. Systrarna Emmi och Elina Sankala från Eskilstuna var praktikanter under grundkursen i Bastvålen. De läser vidare till just hovformsspecialister, ett val av utbildning som de är nöjda med.
- Den är bred och handlar inte bara om hovar utan om hästen som helhet. Hur utfodring, miljö och träning hänger ihop med hälsa och hur man märker av detta i hovvården. Vi går alltid in för att lösa problemen istället för att dölja dem med skor, säger Elina Sankala.


Det är en härlig känsla när man efter att ha tillbringat en helg på kurs är alldeles full av motivation och ny nyttig information. Att få ägna dagarna (och kvällarna... och nätterna...) åt att prata häst, häst och lite mera häst med såväl nya som gamla bekantskaper och att dela tankar och idéer med varandra är otroligt inspirerande.

Vi förespråkar att hästar ska ges möjlighet att leva så naturligt och hälsosamt som möjligt och är därför som bekant även för att ha dem oskodda. Dock kan detta medföra problem för vissa då hästarna ex. under övergångsperioden och under rehabiliteringen från skodd till barfota kan ömma och visa ovilja att gå på vissa underlag, exempelvis grus. Under tiden som man behandlar orsaken till symtomen är det ändå nyttigt för hästen att komma ut och röra på sig, men självklart utan smärta och oro! Där är ett tillfälle som boots är ett värdefullt verktyg!

Barfotaboots finns i många olika modeller och märken men gemensamt för alla är att de är avsedda för att kunna ge hästen möjlighet att gå på många olika underlag utan smärta. Vissa går även att brodda, vilket är perfekt för hästar med lite dålig koordination eller som har svårt att få grepp på is.

En nackdel med vissa boots är att de upplevs tunga, svårhanterliga, osmidiga, ger skav eller trillar av under användning. Därför får ni idag tips på ett par lätta, smidiga och bekväma boots: Equine Fusion Jogg!

Dessa boots är väldigt mjuka och flexibla och stimulerar den naturliga hovmekanismen samt främjar ett naturligt rörelsemönster med sin låga vikt (Ca 300 gram, beroende på storlek).
Bootsen finns i fem olika storlekar. Den mönstrade sulan ger bra grepp på olika underlag och är både mjuk och stötabsorberande vilket är skonsamt för hästens ben och leder.

Köpare till bootsen upplever, förutom att hästen får stor frihet i steget, att bootsen är lätta och ta på och av men ändå sitter på bra under ridturen.





Lite olika länkar för dig som vill läsa mer eller införskaffa dig ett par:

Tillverkarens hemsida:    { här }
Återförsäljares hemsida: { här }
Återförsäljares hemsida: { här }

Det är definationen av friska hovar. Men hur når man dit? Och är det ens ett uppnåeligt mål? Ja, de flesta hästar har goda förutsättningar för att få friska hovar - såvida vi ger dem möjligheten! Men vägen dit kan ibland vara lång och tålamodsprövande. Det är tyvärr inte så enkelt som att man enbart kan verka sin häst frisk. Det krävs en mycket större helhetsomställning i sättet att tänka och vara som hästägare. Vill du nå målet - friska hovar - så måste du gå back to basics. Vad innebär det då? Jo, att man stannar till och tänker efter vad det egentligen är som får en häst att må bra!




" Hästens mage ska fyllas sakta ca 14-18 timmar om dygnet. Annars får den lätt magsår, kolik eller andra stressymptom som senare kan leda till sjukdomar. Hästens mage är väldigt liten i förhållande till storleken på djuret. Detta för att den är ett strövande stäppdjur som har en kropp som är byggd för att vandra och ha rikt blodflöde som pumpar upp blodet varje gång hovarna lyfts och sätts ner. Hjärtat bör inte göra allt själv. Då slits den ut i förtid. Om den tvingas till det lever den inte lika länge som den skulle kunnat. Precis som vi människor.

Hästen är en grovtarmsjäsare. Det innebär att i grovtarmen finns flera miljoner mikroorganismer som lever och omsätter det som hästen äter. De bildar allt som hästen behöver. Om man byter foder för snabbt eller magen shockas av vårgräs, frostgräs osv så dör de goda bakterierna och bildar endotoxiner. Det ruttnar i tarmen och det slutar jäsa. Förruttnelsen gör att tarmens vägg går sönder. Ut i blodet rinner då giftet som till slut når lamellerna i hovarna. De brister av giftet. Hästen blir öm/blockhalt. Helt beroende på hur stark förgiftningen varit." - Hanna Malmberg* {Citatkälla}

Texten ovan hjälper oss att konstatera följande faktum: Allt hänger samman! Ingen del kan lämnas orörd utan att påverka slutresultatet. Varför är detta så viktigt att förstå? Jo, för när alla bitar fallit på plats... kommer man att ha nått slutmålet! Receptet på friska hovar är nämligen: Rätt hovvård + sund kost + social stimulans + rätt levnadsmiljö + motion = FRISK HÄST. Omvänt blir god hovvård lönlös om du fortsätter att fodra hästen med mat som dess kropp inte klarar av att hantera. Hovarna kan aldrig bli starka och härdade om hästen bara går i en gräshage dag ut och dag in. All typ av stress påverkar kroppen negativt vilket i slutändan syns i hoven. Åter igen: Allt hänger ihop!




#Regelbunden verkning. Utgå från hur hästen vill ha sin hov! Låt det inte gå för långt mellan verkningarna; så fort hoven blir det minsta för stor kommer diverse brytkrafter att deformera den.

#Förläng ättiden. Hästens tarmsystem är som tidigare nämnt anpassat för ett långsamt och kontinuerligt intag av föda. Genom att förlänga ättiden och förminska tuggornas storlek minskar risken för höga insulinnivåer, magsår, stress m.m.

#Minska sockerintaget. Socker föder svampen i hästens kropp vilken är den huvudsakliga orsaken till ömma hovar (svampangrepp/röta i strålen). För mycket socker i fodret ökar även risken för fång och diabetes. Våra hästar klarar av att hantera ca 10% socker, men svenskt gräs innehåller ofta mer än så. Undvik grönt sommarbete och blanda ut höet med halm så späder du effektivt ut sockret!

#Allsidig kost. Det är viktigt att hästens vitamin- och mineralbehov tillgodoses. Brister ger sig utryck i olika symptom och syns tydligt i hovarna; foderränder, frasiga hovar etc tyder på obalans eller brist i kroppen. I det vilda äter hästarna omkring 300 olika arter dagligen och kan själva leta upp de näringsämnen som behövs för stunden. Odlat hö innehåller sällan mer än 3 grässorter. Hästar som får exempelvis havre och betfor som komplement till grovfodret får alltså bara i sig 5 arter dagligen! Var noga med att göra betes- och höanalyser för att kunna värdera ifall djuren får i sig tillräcklig mängd och rätt balans näringsämnen. Fodertillskott är behövligt när grovfodret är otillräckligt. För ökad allsidighet kan man erbjuda växter, frukt, bär och svamp efter säsong. Bark är nyttig hästmat! Mycket lågt sockerinnehåll, tarmstimulerande cellulosa och flera olika mineraler är några av barkens fördelaktiga innehåll.

#Social stimulans. Hästar är flockdjur och behöver interagera med andra djur av sin art för att må bra. Tryggheten ökar med antalet djur i hagen. Viktigt är förstås att hästarna faktiskt trivs tillsammans. Eftersom våra tamhästar inte får välja sina vänner själva måste hästägaren ansvara för att flockuppsättningen blir så harmonisk som möjligt.

#Anpassa levnadsmiljön. Utforma hagen så att hästen inspireras till rörelse. Korridorer, labyrinter, hinder, kuperad mark... ju större variation desto bättre! Och eftersom hovar anpassas efter det underlag de utsätts för är även det en faktor som kan manipuleras. Om man lägger ut grus i området runt t.ex. vattenkaret, vänjs hästen med grus under hovarna av bara farten när den går fram till karet för att dricka. Underlag där hoven sjunker ner ett par centimeter ger bäst strålträning och därmed ökat blodflöde i hela kroppen.

#Motionera. Om inte hästen själv sköter sin motion i hagen behöver vi hjälpa den på traven. Hett tips! 30 min daglig träningspuls (fullt flås) förbränner socker i ett dygn framåt. Obs! Ett steg utan stråltryck räknas inte! Hästen ska landa med trakt och stråle först så att en naturlig överrullning kan ske. Det är bara då hovmekanismen fungerar korrekt; strålen hjälper till att pumpa runt blodet och elastiska putan agerar stötdämpare. Här är helhetsreceptet än en gång:


*Hanna Malmberg är bl.a. utbildad hovformsspecialist enligt SANHCP:s modell. Hon engagerar sig mycket i allt som rör hästarnas välfärd. Det finns mycket intressant kunskap att hämta kring hovar, foder och därtill relaterade sjukdomar på hennes hemsidor: www.hov-hanna.se & www.vallfoder.se

En av de absolut viktigaste delarna på hästens kropp, är dess hovar. Tråkigt nog så är det också inom just det området som hästägarens kunnande brister. Hovkunskap är en bortfallen bit som ger sig uttryck i att vi inte själva kan avgöra om en hov är frisk eller inte. Istället måste hovvården delvis eller helt överlämnas till specialiserade yrkesmän, i de flesta fall traditionella hovslagare. Man litar på att deras utförande av jobb ska hålla hästens hovar i bra skick, eftersom man själv inte vet hur man ska gå tillväga.

Tyvärr lämnas inte alltid hovarna i optimalt skick efter att en yrkesman varit i farten. Många tänker till exempel inte på att en häst med skor aldrig kan få fullt friska hovar, eftersom skon hämmar naturlig belastning och läkning. Detta med att sko sin häst härstammar ur traditioner som är baserade på en verklighet som inte längre är aktuell. Förr i tiden såg de domesticerade hästarnas vardag helt annorlunda ut. De arbetade hårt flera timmar om dagen och under natten stod de med fötterna på underlag som var långt ifrån hygieniska. Skor var en nödvändighet för att hovarna inte skulle luckras upp och förstöras.

Idag mockar vi noggrant ur våra hästars boxar och har all möjlighet i världen att ge våra vänner den bästa vård de kan få. Påståenden om att tama hästar sliter sina hovar för mycket och därför måste skos är en dålig bortförklaring. Vildhästar vandrar dagligen mil efter mil på varierade underlag inklusive sten och grus. Det ska hovarna hålla för, och det gör de också. Men så fort människan lägger sig i hästens natur uppstår problem. Att i det läget blunda för orsaken och enbart symptombehandla löser ingenting.

Men vad menas egentligen med friska hovar? Och vad är det med skor som inte är bra? För att hitta svaret på dessa frågor behöver vi titta på hur hoven ser ut och fungerar. Här nedan är en målad skiss där de mest intressanta delarna är utmärkta. Bilden till vänster är en hov i genomskärning och den till höger en hov underifrån. Observera att skissen är ungefärlig och absolut ingen perfekt mall över hur en frisk hov ska se ut! Den är endast tänkt som en lättöverskådlig karta.



Hovbenet ska vara parallellt med marken och hovväggen ska växa parallellt längs med hovbenets utsida. Detta gäller alla hästar, oavsett hur deras hovben är utformade. Alla avvikelser är lika med onaturlig hovform. Hovbenet är konkavt på undersidan, därför ser det ut att ”luta” vid en genomskärning. Det är alltså hovbenets tjocklek vi ser på bilden till vänster, och det säger oss ingenting om ifall hovbenet i själva verket är markparallellt eller inte.

Sulläderhuden sitter fast i hovbenet och består i princip bara av blodkärl. Mellan sulläderhuden och hovväggen går lameller, som griper och släpper hovväggen så att den sakta men säkert kan växa nedåt. Vid en förgiftning i kroppen försvagas lamellerna och brister när brytkrafterna blir för stora. Det visar hästen genom ömhet/smärta i främst tån (fånganfall). Nytt byggmaterial till hovväggen kommer även med blodet. Hovvägg växer alltså uppifrån kronranden och ned samt inifrån och ut. Ungefärlig tillväxt per månad för en frisk hov är ca 1 cm.

Strålen är hästens trampdyna och den utgör också ett skydd för elastiska putan som sitter innanför. Hästen är byggd för att landa med trakt och stråle först. Då agerar elastiska putan stötdämpare vid nedslaget och kraften fördelas jämnt över hela hoven. Onaturlig hovform, exempelvis för hög hovvägg samt skor (som ju är fästa längs hovväggen) bidrar till att strålen lyfts upp från marken och stötdämpningen försvagas eller försvinner helt. Att strålen har markkontakt är även avgörande för att hovmekanismen ska fungera. Detta förklaras i videon nedan:



Klippet visar oss att även en skodd häst kan få fungerande hovmekanism, såvida trakten är låg och strålen har markkontakt. Men man kommer fortfarande inte ifrån det faktum att skon ger onaturlig belastning samt deformerar hoven med tiden. Hovväggen är inte gjord för att ensam bära vikt utan hela hovens undersida skall bära hästen; stråle, hovvägg och sula. Skon döljer även viktig information. Vi kan till exempel inte se om det finns röta i lamellranden eller om den är blodfylld till följd av fångkänningar. Den traditionella järnskon erbjuder inte hoven flexibilitet men det finns andra material som gör det. Om barfota inte är ett alternativ, välj om möjligt en tunn, flexibel och lätt sko.

Om skoning inte längre är ett alternativ öppnas plötsligt en helt ny värld upp för många hästägare. Rätt hovvård utgör faktiskt bara en liten del av det som i slutändan ger friska hovar; endast en tiondel! Resterande del är vår hästhållning; utfodring, motion och miljö. Hur bra du lyckas med denna helhet avgör om hästen får fungerande eller optimala barfotahovar. Andra faktorer som spelar in på hur lång vägen till friska hovar blir är hur tålmodig, engagerad och berikad med rätt kunskap man som hästägare är, samt den individuelle hästens förutsättningar. Oavsett vilken bakgrund du och din häst har så bör målet såklart ALLTID vara friska hovar och en frisk häst! Och med friska hovar menas alltså:


Det finns många böcker, artiklar och internetsidor som behandlar ämnet hovar och det kan ibland vara svårt att hitta rätt bland alla olika tankesätt. Försök bli så bred som möjligt; skaffa inte bara kunskap om en verknings-/skoningsmetod utan flera, innan du bestämmer dig för vad som känns rätt och riktigt. Här nedan listas några sidor för den som vill lära sig mer om olika synsätt kring hovar.

SANHCP (Vildhästmodellen): www.sanhcp.org
Svenska Hovskolan (Vildhästmodellen): www.sundhast.se & facebook.com/svenskahovskolan
Nordiska Hovvårdsförbundent (Strassermetoden): www.hovvardsforbundet.org
Svenska Hovslagarföreningen: www.hovslagarforeningen.nu
High Performance Trim: www.hovbalans.com