» Hingst och okänt sto som inte är släkt. Av 21 möjliga betäckningar skedde detta 21 gånger.

» Hingst och känd dotter, som emigrerat vid könsmognad. Av 16 möjliga betäckningar skedde ingen.

» Hingst och känd dotter, som inte emigrerat vid könsmognad. Av 5 möjliga betäckningar skedde ingen.

» Hingst med känt sto, som inte är hans dotter men som vuxit upp i hans harem. Av 5 möjliga betäckningar skedde ingen.

Observera att studien är gjord på vilda hästar, och det krävs förmodligen just en naturlig flocksammansättning för att inavelsspärren ska fungera fullt ut. Vid domesticering sätts den ur spel. En intressant tanke som slår en är då hur bra s.k. linjeavel är för våra tamhästar. Eftersom naturen ordnat så att hästarna undviker betäckning mellan individer som är släkt, borde det tyda på att inavel inte är bra för hästens livskraftighet.

Blodsugande bromsar föredrar svarta och bruna hästar istället för vita. Orsaken är att mörka hästar reflekterar polariserat ljus på samma sätt som en vattenyta gör. Detta attraherar bromsarna. Det visar ny forskning från bland annat Lunds universitet.

Susanne Åkesson, professor i zooekologi vid Lunds universitet, har tillsammans med ett antal internationella forskarkollegor undersökt bromsarnas attacker på hästar. Dessa blodsugande insekter, även kallade hästflugor, kan ställa till stora problem för både hästar och annan boskap eftersom de sprider parasiter och sjukdomar i samband med att de suger blod från värddjuret. Dessutom kan deras ettriga attacker hindra djuren från att beta ordentligt, vilket kan medföra viktnedgång och även minskad mjölkproduktion hos kor.

Forskarvärlden har nyligen upptäckt att bromsar kan se polariserat ljus, så kallat planpolariserat ljus. Susanne Åkesson förklarar att bromsarnas förmåga att se polariserat ljus kommer från att de lever i vattenrika miljöer och att de är beroende av vatten i flera olika sammanhang, exempelvis vid äggläggningen. Polariserat ljus från vattenytor vägleder då bromshonorna till lämpliga, vattenrika ställen att lägga sina ägg. Polariserat ljus som reflekteras från vattenytor är också bra att följa om man som liten broms vill hitta djur att suga blod av, eftersom djur söker sig till vattenhål när de behöver dricka.

Nu har Susanne Åkesson och hennes kollegor visat att förmågan att se polariserat ljus även påverkar bromsarnas beteende när de befinner sig i en hage med hästar. Forskarna har räknat ut att en mörk hästpäls reflekterar polariserat ljus, till skillnad från en vit eller mycket ljus päls. Detta lockar fler bromsar till de mörka djuren.

– Våra forskningsresultat visar att bromsarna i större utsträckning attackerar svarta och bruna hästar jämfört med vita, säger Susanne Åkesson som även menar att samma faktum gäller för kor och andra betande djur.

För att bryta den kraftiga och attraherande signalen måste betesdjuren antingen röra sig till skuggiga områden eller förses med hästtäcken som inte reflekterar polariserat ljus. Om man själv vill undvika att bli attackerad av bromsar ska man klä sig i ljusa kläder.

Källa: http://www.forskning.se/nyheterfakta/nyheter/pmimportocharkiv/pressmeddelandenarkiv2010/morkahastardrabbasvarstavblodsugandebromsar.5.5b2cb80012693c744e48000141.html

Oliksidighet är något vi tar för givet. Men det är inte bara människor som är vänster- eller högerhänta, vi vet att många hästar föredrar ett speciellt varv, och även djur som apor, höns, fiskar och reptiler har visat tecken på detta.
Indikatorer visar nu att oliksidigheten för hästar inte bara gäller vilket varv de väljer att gå i, utan även t.ex. vilket öga de väljer att titta ur. Det är välkänt hur en häst kan vara van vid eller ignorera något från ena sidan, men reagera starkt när den senare stöter på samma föremål när den ser det genom det andra ögat. Teorin om hur detta har att göra med de särade hjärnhalvorna överges mer och mer, och teorin om att det beror på en medfödd oliksidighet växer.
Hur hästar väljer att titta på något har visat sig bero på om vad de tittar på är av intresse för dem. Uppfattas föremålet som positivt eller negativt väljer de ofta att titta genom sitt ”favoritöga”. De har visat sig vara osäkrare på hur de ska förhålla sig till nya föremål när de ser det genom det andra ögat.
Undersökningar har visat att en stor majoritet av hästar väljer att titta genom vänster öga, samt att hästar som hanterats och tränats liksidigt från båda sidorna inte visar samma fallenhet.

Sedan mitten av 1800-talet har man gjort böjprov på hästar för att avgöra om de har en osynlig hälta eller risk för framtida hältor. En häst som inte går igenom ett böjprov sjunker rejält i värde och blir svårare att sälja. Detta prov grundas dock inte i någon litteratur, och studier har gjorts för att avgöra provets pålitlighet.

Vad gör man egentligen?
De flesta har sett ett böjprov någon gång i sitt liv, och det ser inte konstigare ut än att man böjer ihop hästens ben, håller det där en stund, och sedan släpper. Det man egentligen gör är att böja lederna i hästens ben till extremläge. Då läggs brosket som skyddar de två skelettdelarna, som leder binder ihop, mot varandra, och den stötdämpande och smörjande ledvätskan förgås. Extremläget lägger stor påfrestning på ligamenten som håller leden på plats.
När våra leder, liksom hästarnas, hamnar i extremläget är det samma sak som att vricka den. Alla har vi trampat snett och vridit till foten, efter vilket leden gör motstånd när man försöker gå. Detta behöver inte resultera i en stukning som tar dagar att läka, utan kan gå över efter några minuter eller några meter, men då har hästen redan visat hälta.

Böjprov testat
Det rekommenderas att böja hästens ben under loppet av allt från 30 sekunder till tre minuter, och vilken kraft som ska användas är väldigt osäkert. Man kan enligt vissa källor få en exakt kraft i Newton att belasta benet med, med dessa varierar. Kraften och tiden skiljer sig från veterinär till veterinär, och detta påverkar resultatet på hästen.

En forskargrupp gjorde böjprov på ett antal hästar och undersökte skillnaderna vid olika kraft och tid. Ökades kraften med 25 % ökades antalet hästar som markerade, om man förlängde tiden från 60 sekunder till 120 fördubblades antalet markerande hästar, och med en ytterligare ökning av tid ökades också antalet hästar som hade klassats som halta. Om man minskade kraften med 25 % och kortade tiden till 30 sekunder visade samma hästar ingen reaktion.

Det fanns i studien inget samband mellan böjprov och hälta, eller mellan reaktionen på böjprovet och röntgenfynd på lederna.

Man jämförde resultat på böjprov och senare tävlingsresultat, och det fanns ett samband. De som haft reaktion på böjprov hade inte samma tävlingsresultat som de som gått igenom, men det är viktigt att komma ihåg att detta kan bero på att hästarna som markerade kanske inte satsades på som de som såg ut att ha bättre förutsättningar.

 

Djupare läsning: Ramey, D.W. 1997. Prospective evaluation of forelimb flexion tests in practice: clinical response, radiographic correlations, and predictive value for future lameness. Proceedings of the annual convention of the AAEP 1997, s.116-120.

Juhlin, J. & Bitostoyl, G. 2003. Samband mellan böjprovsreaktioner vid kvalitetsbedömningar och framtida tävlingsprestationer. Sveriges Lantbruksuniversitet, Examensarbete.

Under 5 veckor studerade man skillnaden mellan två olika sätt att rida in 28 unghästar. Hälften reds in med hjälp av en schemalagd, traditionell metod (baserad på Steinbrechts system). Första veckan longerades hästarna utan och sedan med utrustning. Andra veckan arbetades de med ryttare på ryggen vid longeringen och därefter vid fri ridning. Form och rytm prioriterades de sista veckorna.

Den andra metoden kallade man för "sympatiskt horsemanship". Där tog man hänsyn till individen och utformade träningen efter hästens behov. Markträning, miljöträning och flytt för tryck var några av bitarna. De vandes även vid ryttare innan utrustning sattes på.

Samtliga hästar fick efter dessa 5 veckor visa upp sina färdigheter i ett enkelt dressyrprogram. Det märktes inte någon skillnad mellan grupperna sett till teknisk prestation och uppförande. Däremot hade hästarna som tränats enligt den traditionella metoden högre hjärtfrekvens. I resultatet av forskningen framgick också att dessa hästar visade mer stressrelaterade symptom under själva inridningen än vad hästarna tränade med sympatiskt horsemanship gjorde.

Forskarnas slutsats: Hästarna upplever metoderna olika men att använda en mer sympatisk metod påverkar inte det tekniska slutresultatet hos hästen. Däremot verkar den stressminskande under själva träningsprocessen jämfört med en traditionell metod.

Min slutsats: Den här studien bekräftar verkligen hur underbart tålmodiga och överseende våra hästar är! Trots att vi beter oss respektlöst åt och förutsättningarna inte alltid är optimala, gör de alltid sitt bästa. Valet av metod handlar snarare mer om hur långt man vill nå sett till ärlighet, förtroende och harmoni, inte om tekniska slutmål. För i praktiken kan vi bete oss hur illa eller bra åt som helst, hästen finner oftast ett sätt att vara oss till lags oavsett. De är i grund och botten vänliga djur som värdesätter en bekväm och problemfri vardag. De vill känna trygghet. Men vem blir trygg av att behandlas som en i mängden, med sina personliga behov förbisedda? Låt denna studie bli en tankeställare om hur individanpassning kontra opersonlig hantering kan påverka hästens psyke.

En studie i minne
Det är väl känt att hästar har ett väldigt bra långtidsminne, det finns en anledning till att det kallas ”hästminne” trots allt. Hästens korttidsminne å andra sidan, har många gånger undersökts i olika studier. En studie gjordes på universitetet i Melbourne där de använde sig av hinkar med havre och tolv hästar. Undersökningen gick ut på att hälla havre i en av två hinkar, och sedan släppa hästarna lösa för att se vilken hink de gick till. Det framgick här tydligt att de kunde avgöra vilken hink som hade havren genom bara synen.

För att testa hästens minne gjorde man sedan om testet, men man släppte hästen först tio sekunder efter att havren hällts i hinken. Hästarna kunde nu inte längre veta vilken hink som var den rätte, utan gick helt på måfå fram till en hink för att se om den höll mat.

Varför?
Hästar har aldrig haft behov av ett korttidsminne i det vilda. Deras hjärnor är små och till stor del kopplad till rörelse, korttidsminne behövs inte för att beta, däremot är långtidsminnet användbart för att komma ihåg platser med gott bete och vatten.

Denna kunskap om hästens minne är viktigt att veta när man umgås och tränar med den. Hästen kommer inte ihåg exakt vad ni gjorde för tio till femton sekunder sedan, men den kommer ihåg hur du har behandlat den under hela er bekantskap.

 

Djupare läsning: {http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0168159103002417}