hittade ingen bättre bild, texten syns inte men man ser hur hästens muskler ser ut åtminstonde!

Hästen har ungefär 700st tvärstrimmiga muskler som utgör ca 60% av hästens totala kroppsvikt. De flesta av dessa muskler ligger parvis på båda sidor om kroppen och nästan överallt på hästens kropp ligger det flera skikt av muskler, ibland upp till 5 olika muskellager.

Hästens muskler används dels för att utföra rörelser men även för att motverka en för stor rörelse. Musklerna är antingen i en uppbyggnads- eller nedbrytningsprocess, när du tränar din häst så är det nedbrytning och dagen efter är det en uppbyggnadsprocess. Det är därför viktigt att hästen får vila mellan hårda träningspass så att musklerna hinner återhämta sig.

Muskler kan se ut på olika sätt, de kan vara korta, långa, trekantiga, fjäderformade,spolformiga osv. En muskels styrka beror huvudsakligen på dess tjocklek eller antalet muskeltrådar.

Hästen har fyra olika sorters muskler

• skelettmuskler = villkorliga, tvärstrimmiga muskler som kan påverkas av viljan, dessa muskler styr hästens kroppsrörelser.

• glatt muskulatur =ovillkorliga muskler, de styrs inte av viljan, dessa finns i invärtes organ ex, tarmväggar, urinrör

• hjärtmuskulatur = ovillkorliga, styrs inte av viljan men är tvärstrimmiga

twitch-muskler = muskler som sitter precis under huden, hästen använder dem ex  för att få bort insekter som irriterar = hudryckningar

På bilden ovan visas hästens skelett som totalt har cirka 207 ben. Skelettet har många olika funktioner; tillsammans med leder, muskler, senor och ligament bildar skelettet hästens rörelseapparat, det skyddar känsliga organ som nervsystemet, det är kroppens viktigaste mineralförråd och i skelettets hålrum bildas blodceller.

Skallen består av ett flertal olika ben. På bilden har endast överkäken och underkäken namngivits. Ryggkotpelaren indelas i olika typer av ryggkotor. I halsregionen finns sju stycken halskotor. Bröstryggen består av arton bröstkotor. Bakom bröstkotorna finns sex ländkotor. Bakom sista ländkotan börjar korsbenet, vilket består av fem korskotor som är sammanvuxna till ett ben. Bakom korsbenet finns svanskotorna. Dessa fortsätter hela vägen ut i svansen, och antalet varierar mellan 15 och 21. Mot varje bröstkota ledar två revben, ett på var sida av bröstkorgen. Revbenen övergår nertill i brosk vilket fäster på bröstbenet, som är ett platt ben beläget i bröstkorgens botten.

Frambenet börjar uppifrån med bogbladet, vilket ledar i bogleden mot överarmsbenet. Det korta och kraftiga överarmsbenet ledar i sin tur i armbågsleden mot två olika ben, underarmsbenet och armbågsbenet. Dessa två är hos hästen sammanvuxna mitt på underarmen. Underarmsbenet slutar i karpalleden som är en led sammansatt av sju eller ibland åtta olika småben. Under karpalleden finns skenbenet. Detta ledar i kotleden mot kotbenet. I tådelen fortsätter kotbenet till kronleden där det ledar mot kronbenet. Detta ledar i sin tur i hovleden mot hovbenet.

Bakbenet börjar upptill med bäckenet. Detta är uppbyggt av ett par platta ben, som tillsammans bildar en gördel. Bäckenet ledar via korslederna mot ryggkotpelarens korsben. Bakbenet fortsätter från höftleden(lårleden) i det kraftiga lårbenet, som i knäleden ledar mot skankbenet. På knäledens framsida finns knäskålen. Skanken består av det stora skankbenet och det mindre vadbenet. Nedre änden av skankbenet ingår i hasleden, som är uppbyggd av flera olika småben. Nedanför hasleden börjar skenbenet. Skelettets anatomi under hasleden är lika på fram- och bakbenen.

Ett flyktdjurs ögon
Ögonens placering på huvudet ger hästen ett brett synfält och goda möjligheter att skanna av omgivningen. Varje öga ser sin egen bild av verkligheten, s k monokulär syn. Vid punkten där synfälten överlappas uppnås binokulär syn, och hästen kan därmed fokusera på marken framför den. Det är bara rakt bakåt som en blind zon existerar, men genom att vrida huvudet kan hästen hålla uppsikt även över den ytan. Beroende på rasegenskaper, hur ögonen är placerade och huvudets tillfälliga hållning finns också en blind zon precis framför hästens huvud (ca 2m).

Ser världen som ett panorama
Där människans synfält begränsas till objektet man tittar på - exempelvis en transport - där ser hästen inte bara transporten utan även en bred panoramabild över omgivande miljö. Bäst skärpa har hästen i mittersta delen av sitt långsmala synfält, vilket leder till att hästen ibland tiltar eller vänder på huvudet för att kunna undersöka något med större klarsyn. Ett exempel på en sådan situation är när hästen under ridturen skyggar, lägger huvudet på sned och spänner blicken i det föremål som uppfattades läskigt.

Ryttaren påverkar hästens syn
När hästen "går på tygeln" ligger blicken fäst på marken och hästen kan se sina fötter, knän och en bit av världen utåt sidorna. För att kunna fokusera på miljön framför kroppen måste hästen lyfta huvudet. Speciellt i ansatsen mot ett uppställt hinder är det superviktigt att låta hästen göra detta. Annars är risken stor att ekipaget kolliderar med hindret. Ryttaren får med andra ord ett stort ansvar lagt i sina händer när den fråntar hästens naturliga position av huvudet; att agera hästens ögon. Tänk därför efter en extra gång innan du exempelvis spänner in eller upp hästens huvud:

Källa: Equine Behavior - A Guide for Veterinarians and Equine Scientists (2004, kap 2) av Paul McGreevy

Hästen är ett jämnvarmt djur. Kroppstemperaturen varierar mellan olika individer men ligger normalt kring 37,2 – 38,2 ºC. För att kunna hålla en konstant temperatur krävs att flera inre och yttre faktorer samverkar för att effektivt värma eller kyla hästens kropp. Hästens inre termostat sitter i den bakre delen av hypotalamus i hjärnan. Där tas signaler från kroppens receptorer emot och behandlas, sedan sänder hjärnan ut signaler till kroppen om att antingen göra sig av med eller behålla värme. Receptorernas uppgift är alltså att registrera temperaturförändringar. Värmereceptorer finns främst samlade i hypotalamus främre delar men även ute i huden. Kyla läses av i huden samt centralt i kroppen kring inre organ och vener.

Värme skapas genom ämnesomsättningen, antingen direkt när hästen äter eller indirekt när kroppsfett omvandlas till energi. Värme avges i form av fukt från huden och andningsvägarna samt i fri form genom strömning, strålning och ledning. Strömning innebär att luftrörelser (vind, drag) för bort den varma luften intill hästens kropp. Strålning sker när hästen är varmare än luften omkring sig. Då strålar värmen från hästens yta ut till omgivningen. Det kan även ske när solens strålar tillför värme till hästens kropp. Ledning är när en varm yta får kontakt med en kall, exempelvis när hästen ligger ner; då leds hästens värme till underlaget.

Den nedre kritiska temperaturen
Ner till en viss temperatur kan hästen själv minska den fria värmeavgivningen genom sin inre värmereglering. Under denna temperatur kan inte längre värmeförlusten minskas ytterligare, utan det är istället värmeproduktionen som måste ökas. Denna brytpunkt kallas den nedre kritiska temperaturen. I olika studier har det visat sig att den nedre kritiska temperaturen kan variera mellan -15 ºC och 20 ºC. Hur köldtålig en häst i slutändan blir beror på en rad olika faktorer:

• Omgivande temperatur, väder och vind
• Storlek, ålder, kritisk temperatur, pälsansättning och hull
• Fodertyp, fodermängd och utfodringsrutiner
• Vatten, skydd och underlag
• Klippning och täcke

Mekanismer och knep för att behålla/avge värme
När hästen blir för varm avger den överskottet genom ökad andningsfrekvens och svettning, där avdunstningen ger en kylande verkan. Även artärerna i kroppen utvidgas så att överhettat blod snabbare kan nå hudytan och därmed kylas av. Små muskler som är fästa vid hårkanalerna kan få håren i pälsen att resa sig samt vrida sig för optimal avkylning från omgivande luftströmmar. Vid kyla reser sig håren och blodkärlen dras samman för att behålla värmen. Genom att öka foderintaget, ändra ställning, röra eller skaka på sig kan hästen öka sin värmeproduktion.

Vad händer när vi lägger på ett täcke?
Ett täcke förhindrar bland annat pälsens hår från att resa sig, och utan träning förtvinar hårens muskelfästen med tiden. Hästens motstånd mot kyla och värme försvagas. Naturlig avkylning vid rörelse i form luftströmningar blir inte längre möjlig eftersom täcket inte tillåter luften att nå huden. Hästen riskerar att bli överhettad under sitt täcke, även vid måttlig rörelse vintertid. För att kunna värma någon del av kroppen måste hela hästens värmas, vilket inte kan ske med hjälp av ett täcke eftersom bl.a ben och buk lämnas otäckade. De täckade delarna kommer att bli för varma vilket leder till svettning, då blir de blottade delarna ännu kallare osv. Hjärnan kommer inte klara av att behandla den motstridiga informationen och temperaturen i hästens kropp försätts i obalans, vilket i slutändan leder till hälsoproblem.

När behövs täcken?
En häst ska såklart aldrig behöva frysa, eftersom det skapar spänningar och försämrar diverse funktioner inuti kroppen. Man ska dock komma ihåg att överhettning är ett större problem än vad kyla är för en häst. Hästar är långt köldtåligare än vi människor, och i många fall täckas hästar som egentligen klarar sig utmärkt utan täcke. Så länge det finns tillgång till mat klarar de flesta hästar av att hålla värmen oavsett temperatur och väder. Äldre och sjuka hästar kan ha svårare att hålla värmen själva, och då är ett täcke behövligt. Är hästen klippt behövs givetvis något som ersätter pälsens isolerande funktion. Regn och fukt i kombination med blåst och kyla är egentligen den väderlek som ställer till mest problem för hästens värmesystem. Dels ökar fuktavgången, pälsens isolerande förmåga försämras och vinden för bort värmen från hästens kropp. Men finns ett vindskydd eller liknande i hagen kan hästen välja att söka skydd och klarar sig därav helskinad även ur ett sådant oväder. Det viktiga är att vara uppmärksam på vilka omständigheter som får just din häst att frysa, så att du kan hjälpa den på traven. Alla hästar kan nämligen härdas till ökad klimattålighet - såvida de ges chansen!

Här nedan är ett inslag från P4 som ger ytterligare funderingar kring varför det är en sådan stor hysteri kring täcken.

Källor och fördjupande läsning:
Fryser hästen på vintern? av Karin Morgan
Värme och kyla av www.hippokraten.se
Täcken (ur boken "Ett Sunt Hästliv") av Dr. vet. med. H. Strasser
Teori - Hästens värmereglering (s.4-5) av Malin Linder & Emelie Warmenius
Hysteri kring hästtäcke av Sara Johansson

Vi människor glömmer ofta att ifrågasätta oss själva. Vi gör vad vi alltid har gjort, eller vad någon, någon gång, sagt var rätt. Vi glömmer att allt vi gör för och med våra hästar kan och bör följas tillbaka till ren och skär fakta. Väldigt ofta är dessa fakta inte mer än grundläggande kunskaper om hästens anatomi; vi ger våra hästar mat för att ge deras organ näringen de behöver, vi sköter deras hovar för att de ska kunna bära sig själva korrekt, och vi rider dem för att stärka deras muskler och deras skelett.

Men varför rider vi som vi gör?

Hur rider vi våra hästar?
När man frågar vad den ”korrekta formen” är, får man ofta svar om hög nacke, luftiga steg och bakdelen in under kroppen. Detta säger dock inte alls mycket om vad man egentligen strävar efter. Det är lätt att dra in mulen på sin häst så nacken böjs, det är inte lätt att göra detta utan att det orsakar smärta för hästen. Ett experiment: sätt dig rak i ryggen, med axlarna bak och huvudet upp. Tryck sedan in hakan mot halsen, som om någon drog dina mungipor neråt-bakåt. Det gör ont, eller hur? Samma muskler som du känner smärta i nu, känner hästen smärta i när ryttaren drar in dess huvud. Ridning på detta sätt orsakar inget mer än smärta, muskelspänningar, och slitning på leder och skelett.

Även utan denna brutala akt kan formen orsaka smärta för hästen; om man saknar tålamod.

Det grundar sig i hästens anatomi
Hästens ryggrad är byggd lite som en solfjäder. Själva ryggraden börjar i nacken men svänger sedan ner i en S-form genom hästens hals och fortsätter en bit under ryggen, vid manken börjar de så kallade tornutskotten. Dessa utgår från ryggkotorna och skjuter upp för att forma manken och ryggen vi sitter på. När hästen höjer huvudet och svansen, kommer spetsarna på tornutskotten närmare varandra, när den sänker huvudet och svansen spretar de ut (Se bild). Detta är den absolut grundläggande anledningen till att hästar bör börja ridpass med huvudet någorlunda sänkt, då tornutskottens position när hästen har höjt huvud i kombination ryttarens tyngd kan orsaka stor smärta för hästen. Detta är dock inte enda anledningen. Ovanpå tornutskotten ligger ”långa ryggsträckaren”, en muskel som är ungefärligt utplacerad på nedanstående bild. När denna spänns drar den upp hals och huvud, sänker ner ryggen och lyften bakdelen. Alltså precis motsatt vad man vill nå. När denna muskel istället slappnar av kommer halsen falla framåt, bakdelen tillåtas att sänkas, och därmed dra upp ryggen. Då korset sänks kommer bakbenen att lätt kunna falla in under hästens kropp, och långa ryggsträckaren kommer att ge stöd åt och hålla uppe huvudet.

När detta mål är nått kan hästen börja förflytta sin tyngdpunkt bakåt. Då kommer bakdelen sänkas, och framdelen höjas. Där, är en häst med en hälsosam, hög, men framförallt avslappnad, form.

En häst i fri rörelse

 

Att se skillnaden
Det är lätt att skilja denna genomtänka form från den lika tjusiga men obehagliga formen bara genom att titta på hästen i fråga. När hästen arbetar avslappnat, och efter dessa mått korrekt, är ryggraden rak, och ryggen böjd. Det spelar ingen roll om hästen i detta fall går med huvudet högt eller lågt; är formen korrekt har ryggen samma böj, manken är inte lägre än resten av ryggen, nacken är den högsta punkten, och korset i den lägsta.

Hur föddes den engelska ridningen?
Hur kommer det sig att för femhundra år sedan, då vi människor hade så begränsad kunskap, var hästens medellivslängd inte 20 år, utan 35? Hur kommer det sig att människor så ofta ”gör vad vi alltid gjort”, men glömmer bort något av det bästa vi gjort? Det fanns en tid då hästar var i sin absoluta fysiska toppform under ryttare. Då de gick ut i krig och rörde sig fjäderlätt, vände helt om på en femöring, stod på bakbenen i balans och rörde sig får sida till sida vid mindre än en viktändring från ryttaren. På den tiden var en häst värd mer än en hel by och alla dess invånare, och hur man tränade hästarna var en hemlighet bara de allra viktigaste fick dela. De människor som inte hade tillgång till dessa hemligheter, adelsmän som hade råd med hästar men inte rätt till utbildningen, försökte ändå nå samma mål. Bristande kunskap och tålamod ledde till genvägar där genvägar inte borde tas. Anledningarna till varför man gjorde som man gjorde rann ut i sanden, och vad som var kvar var människans strävan efter att uppnå något som i våra ögon var vackert.

För denna saks skull är inte engelsk ridning per definition negativ. Om man med öppet sinne ifrågasätter vad man en gång lärt sig, och tar till sig den kunskap man får från olika håll, kan man rida sin häst på ett hälsosamt, fulländat sätt utan smärta eller spänningar.