27 juni 2010
Sju dagar efter den första videon som jag talade om {här}. Vi jobbade mycket från marken under största delen av sommarlovet, varvat med uteritter, och därför kom utvecklingen rätt snabbt.

I videon har jag tagit ”Följa John” steget längre och försöker överföra det till löslongering och främst löslongering i trav. I vår första video såg ni hur vi sprang längs spåret i trav, nu försöker jag få henne att följa mig på en volt. Vissa hästar följer glatt efter, ibland så glatt att man måste be om mer utrymme ofta för att de blir för närgångna. Winnie tillhör den andra kategorin, de som rycker på axlarna och säger ”meeh, orkar inte…” när man ber dem följa efter.

Dock måste jag erkänna att jag förstår henne efter att ha tittat på videon med nya ögon.

Vi börjar vid 0:12 – 0:29
Vi kan börja med att konstatera att jag fortfarande är "all over the place”. Armarna främst svänger hit och dit, och eftersom jag framför manken (minns ni att oftast är allt framför manken bromsande medan allt bakom är drivande?) bromsar jag henne.

Ungefär vid 0:20 påbörjar jag försöken att få henne att följa med mig i trav in på volten. Men istället för att vända mig i den riktningen jag vill gå vänder jag mig mot henne, samtidigt som jag börjar springa ”uppåt-bakåt” (bromsande). Genom att jag riktar min energi mot henne och bromsar farten är chansen inte stor att hon följer, vilket hon som ni ser först inte gör. Sedan följer lite hackiga försök att rädda situationen. Min höjda hand (i början var det ett kommando för stopp, numera är det ett kommando för att öka farten av en anledning jag kan förklara vid ett annat tillfälle) är ett försök att bromsa henne, sen kallar jag in henne och försöker driva på henne igen (när jag börjar springa på stället) osv.

Ibland går det faktiskt att ”rädda situationen”, men oftast stressar man bara upp sig själv ännu mer och saker går ännu mer fel. Istället kan det vara bra att bara stanna, stå några sekunder och dra ett andetag och sedan pröva igen. Om det fortsätter gå fel får man fundera på varför. Ber du för mycket av hästen (psykiskt/fysiskt), eller ber du på ett sätt som hästen inte förstår osv?

Gå vidare till 0:39 – 0:53
Här gör jag samma sak som innan. Jag rör mig på ett sätt som sänker hennes fart, och när jag ber henne följa efter mig riktar jag min kropp (och energi) mot henne.

Vid 1:04 – 1:14 börjar vi dock se en förändring
Man kan fortfarande ha anmärkningar på mitt kroppsspråk, men hon följer faktiskt med mycket bättre här. Titta noga ungefär vid 1:11. Under ett steg lägger jag vikten bakåt och stannar upp för en sekund, och gör sedan en lite snabbare rörelse i sidled.
Det kan faktiskt jämföras med en halvhalt.

Wikipedia: ”Halvhalt är en rörelse […] som används för att förbereda hästen och göra den uppmärksam på att något nytt skall hända.”

Genom att först bryta energin (när jag stannar till) och sedan hastigt öka den (när jag rör mig i sidled bort från henne) lyckas jag ”locka” med mig henne ändå. Detta kanske inte funkar på alla hästar, men det kan vara bra att tänka på!

Slutligen vill jag prata om 1:33 – 1:41
Titta noga på mitt kroppsspråk här. Jag springer lite mer framåtlutad (väldigt lite, men det är en början!) och framför allt: i svängen är jag inte vänd mot henne. Istället vänder jag mig åt det håll jag ska, samt ”drar” med henne med min högra axel. Med ”drar” menar jag att jag skjuter upp din lite grann och rör den lätt fram och tillbaka. Inte för mycket, man vill inte att den blockerar hästen och bromsar, men man tar hjälp av energin och ber hästen följa efter. Och det gör Winnie här!

Men man får vara försiktig så man inte skjuter ut höften för mycket, i detta läge höger höft. Jag märker ofta på Winnie än idag att hon plötsligt kan glida ut, och inser tillslut att jag går med höften ordentligt ut mot hennes håll. Så fort jag drar in höften och gör min kropp rakare slutar hon glida iväg.

På ridbanan kunde man se en flicka och en envis vit ponny som hela tid vägrade göra allt flickan bad henne om, bet henne, stegrade emot henne och gick till attack om hon tog i spöet. Flickan varken slog eller skrek åt hästen, hon bara visade på ett lugnt sätt att det där var inte okej, testade igen med mindre krav och nöjde sig när hästen gjorde något litet litet framsteg. Sådär höll de på flera gånger i veckan varvat med att vara i skogen.

Nu om man tittar när flickan arbetar med sin ponny ser man en positiv, koncentrerad, nyfiken och arbetsvillig ponny som gör allt för att få höra det där klicket och få sin belöning. Ibland dansar de fram, ibland får de jobba lite hårdare, göra på ett annat vis, då går det bättre, när de gör annorlunda.
Flickan höjer sitt ben, ponnyn höjer sitt ben.
Flickan sparkar på tunnan, ponnyn sparkar på tunnan.
När flickan sen böjer sig lite ner, sluter ögonen och viskar ligg till ponnyn lägger sig ponnyn ner, hör klicket och väntar på sin belöning.

Givetvis är det klickerträning jag pratar om!
Träningstekniken som förändrat min ponny. Från att inte göra nånting gör hon nu massor och är positiv! Plötsligt fick jag en snabb, smart och arbetsvillig ponny och inte en envis ponny som inte ville göra någonting. När hon väl förstår vad jag menar sitter det och hon tröttnar aldrig verkar det som, favoriten är att sparka på saker, speciellt en blå tunna ni kommer se i bilderna nedanför. 

Att klickerträna är lätt, bara klicka in sin häst, hund, katt eller vilket djur som helst genom att klicka och ge godis så att de förstår att klick betyder godis. Sen är det bara börja med lätta uppgifter som att be hästen flytta på sig eller backa. Jag jobbar även mycket med 'free shaping' vilket går ut på att hästen får försöka själv och får beröm när önskat beteende nås. T ex första gången jag introducerade Bettan för hinken då klickade jag när hon nosade så hon gjorde det varje gång hon "mötte" hinken. Sen fick hon jobba lite mer och testade att sparka på den och sen dess sparkas på det mesta, speciellt om jag sparkar på föremålet först.

Här får ni lite bilder:



Ni får även några videoklipp på oss:

Det är fortfarande bara fantasin som sätter gränser!

När man umgås med hästar är det viktigt att tänka på sitt kroppsspråk.
Speciellt om du tränar från marken! Jag pratar ofta om hur mycket ditt humör påverkar hur träningen går, men samma sak gäller hur du håller kroppen och rör dig. De går lite hand i hand. Jag tänkte nu visa den allra första videon jag har på Winnies och min träning, samt den allra senaste, och prata lite om löslongering.
Vi börja med den första videon.

21 juni 2010
Här har Winnie och jag tränat regelbundet i kanske två, tre veckor. I början var det väldigt mycket "följa John", alltså att hon skulle följa efter mig bakom. Efter ett tag började jag byta position, började pröva på löslongering. I början tog jag hjälp staketet och gick endast på fyrkantsspåret.



TITTA VID: 1:57 - 2:06 +   2:31 - 2:45 +   4:24 - 4:42

Notera mitt kroppsspråk. Jag brukar säga att jag var lite "all over the place" på den tiden. Jag är inte still utan rör axlar och främst sticken. Eftersom det var i inlärningsstadiet borde jag inte ha hindrat henne från att öka farten på det här sättet. Det blir för många signaler (du ska fram men inte för snabbt fram fast lite snabbare fast stopp där inte så fort!).

Det är mycket 'stoppande' signaler. Min position först och främst. Man brukar ju säga att allt framför manken ungefär är stoppande och allt bakom är drivande, vilket kanske inte alltid stämmer men är en bra tumregel. Men eftersom det här är mycket 'följa' så kommer jag undan med min position.
Sen har vi min kroppshållning. Axlarna bakåt, springer väldigt uppåt-bakåt och 'på hälarna' = sakta farten. Blicken mot henne, vilket - tack vare min position - gör att jag vinklar hela min överkropp och främst axlarna lite inåt-bakåt mot henne = sakta farten (min energi riktas mot henne framifrån, vilket är lite som att dra i bromsen).

Sen har vi den rätt självklara missen... carrotsticken. Den var faktiskt - i videon och mitt huvud - tänkt som bromsande eftersom jag ville hålla Winnie i position. Nu i efterhand tycker jag det är rätt dumt att försöka ge en så grön häst så herras många signaler.
Det är nämligen så att jag smackar rätt ofta och driver framåt med tanken för kung och fosterland. Redan från början har jag jobbat med energier, som jag brukar säga.
Jag uppfattade henne som rätt trött och seg under många pass under denna period. Inte så konstigt, huh?

Och så tar vi en titt på min senaste träning på video.

2 mars 2012



TITTA VID: 0:57 - 1:27

Egentligen skulle jag klaga på min position även här, men som jag sa så behöver det inte alltid stämma att allt framför manken är stoppande. Winnie och jag har tränat en hel del på att jag ska kunna vara vid olika positioner och att jag helt löst och fortfarande i trav ska kunna ta en ny position, antingen längre fram eller längre bak. Men den på videon är utgångspunkt, och det funkar för oss. Man får helt enkelt hitta det som funkar.

Dock är det faktiskt så att om jag vill öka mycket behöver jag flytta mig något bakåt, bakom manken, och sedan öka farten. På samma sätt har jag märkt att när andra övar med Winnie behöver de vara lite längre bak än jag och lite tydligare för att hon ska öka. Så det ligger faktiskt något i det här med framför och bakom manken.
Men det får bli nästa artikel!

Däremot kan vi väl se en klar förbättring i mitt kroppsspråk i videon?
Jag är först och främst allmänt lugnare. Det är ändå lite svårt att jämföra eftersom jag springer i den första videon och går i den andra, men det handlar också om sättet att tänka. Till exempel går jag något framåtlutad och "på tårna" (vilket gör att energin riktas framåt istället för bakåt och gör att jag inte bromsar Winnie). Mina axlar är still och även om jag tittar på Winnie så är de raka och inte lika bromsande.

Så sa jag inlägget jag skrev i tisdags. Nu tänkte jag lägga upp lite bilder på dagens pass med Winnie. Vi burkar ofta prasselträna, eller miljöträna som en del säger. Man ta precis allt!
Dock måste man självklart ta det lugnt och inte gå för fort fram. En del kan slå in hela sin häst i presseningar, andra kan "bara" stryka hästen på ryggen med en fryspåse. Man får utgå från den punkt man är just nu och jobba uppåt.

Börja på en lugn plats (kanske hästens box till och med?) och stryk med föremålet över kroppen. Ju tryggare hästen blir, desto mer galna saker kan du stryka med eller lägga på hästen. Hur snabbt man kan gå fram beror på individen, både dig och din häst. För vissa tar det tio minuter, för andra tar det tio dagar.

Här kommer bilderna från idag!







Bildäck, presseningar, bommar och konor... No problem!

Varför lära hästen tricks?
Trickträning är ett väldigt roligt alternativ till annan träning. Variation är alltid bra och trickträning ger även häst och människa chansen att förfina kommunikationen och relationen dem två emellan. Rätt utförda trick stärker hästens balans, koordination, smidighet och styrka. De öppnar upp för hästen att vara kreativ, jobba med självförtroendet och tänka lite extra, vilket motiverar och stimulerar den mentalt. En del hästar kan kanske inte ridas och tränas på grund av skador, ålder etc. Då kan trickträning vara ett utmärkt sätt att aktivera hästen och hålla den i god form!

Kunskap om hästens anatomi viktig
Trickträning kan dock få en skadlig inverkan. Detta sker främst när tränaren inte tar hänsyn till hästens fysiska och mentala förutsättningar. Många trick är påfrestande för kroppen och det gäller att vara medveten om riskerna. Likväl som trickträningen kan hjälpa till att stärka och stretcha hästens kropp, kan den också belasta muskler, leder och skelett på ett felaktigt sätt. Kunskap om hästens anatomi är därför en viktig grund att ha med sig i alla typer av träningsmetoder, i synnerhet när det kommer till trick. Man behöver ha koll på hur de olika delarna i hästens kropp samspelar, och man måste kunna avgöra om hästen har fysiken med sig för att prestera det man ber om. Annars är risken stor att man överskattar hästens förmåga och överanstränger dess kropp, vilket i sin tur leder till skador och krossat självförtroende. Misstänker du att din häst har någon form av störning i rörelseapparaten bör du rådfråga med en utbildad veterinär, equiterapeut etc som kan bedöma vilken slags träning hästen klarar av.

Förtroendet hänger i en skör tråd
Vad gäller hästens psyke så finns det många som glömmer bort att alla individer inte är redo för att utföra vissa trick. Ofta är det en fråga om tillit. Om inte hästen litar fullt ut på dig, och du ber den att exempelvis buga, försätter du hästen i en utsatt position som kan göra honom/henne ännu mer osäker. Det hela blir en ren kränkning. Omvänt kan en redan självsäker häst känna sig hur häftig som helst om du t.ex. lär den att stegra. Detta kan bli rentutav livsfarligt, om hästen väljer att stegra sig i tid och otid. Det som från början var ett roligt avbrott i vardagen kan utveckla sig till en beteendestörning, om man inte klarar av att hantera situationen. Har man en gång belönat ett beteende, kan det bli väldigt svårt att bryta det. Så även här gäller det att ha känsla för detaljer och ge sig in i det hela med sunt förnuft! Det är med mycket små medel som man antingen stärker och försämrar hästens självförtroende. Om du känner dig det minsta osäker, ta hjälp av en kompetent tränare som kan vägleda dig!

En balansgång mellan nytta och nöje
Det är lätt hänt att bli alltför exalterad av framgång. Man blir så överväldigad av att lyckas att man inte kan få nog av stoltheten som bubblar upp. Gång på gång utför man tricket... tills hästen tröttnar. Detta är nog en fälla som många riskerar att hamna i. Tänk förnuftigt, stressa aldrig fram något utan ge saker och ting den tid som behövs! Rannsaka även dig själv, och var ärlig när du svarar på dessa frågor: Har min häst behov av att kunna utföra just det här tricket? Kommer det hjälpa honom att bli stark i kropp och själ? Eller vill jag lära honom detta för min egen stolthets skull? Många ser exempelvis ”ligg” som slutmålet i sin träning. I det fria lägger sig hästen ner om den känner sig trygg. Bjuder den på detta i träningen har man förmodligen tagit ett stort kliv in i hästens hjärta. För om träningen skett på ett rättvist och förstående sätt, då kan ligg på kommando mycket väl vara just ett kvitto på att hästen litar på dig och vill vara dig till lags. Men återigen; var går gränsen mellan nytta och nöje? Vems behov väger tyngst?

Avslutningsvis vill jag än en gång poängtera hur viktigt det här med säkerhet är. Ge dig aldrig in på något som du inte vet att du/andra kan hantera i längden! Hästens välbefinnande går alltid i första hand. Ha kul med din häst, men inte till vilket pris som helst!

Tänkte dela med mig av en skoluppgift jag (Jonna) hade i våras, där vi skulle skriva ett tal om "kommunikation". Vi skulle basera vårt tal på en text + text, bild + text eller bild + bild. En av texterna/bilderna skulle komma ur ett häfte vi fick. Jag valde en bild därifrån, och en egen bild som min vän fotat. Jag bifogar bilden från häftet!

Detta är alltså en personlig text, och inte baserad på fakta.

---

Jag sträcker på min kropp och håller ut vänster hand, och smackar en gång. Därefter går jag några steg åt vänster i en cirkel, innan jag skjuter ut höften åt vänster och böjer överkroppen lite bakåt. Jag slappnar av under några sekunder, innan jag sträcker på mig igen och håller upp båda händerna framför kroppen i höjd med bröstkorgen, och vickar på fingrarna. Därefter böjer jag på knäna och sträcker ut händerna, och höjer sedan dem över huvudet medan jag samtidigt som jag rätar ut knäna och smackar ytterligare en gång.

Det här kanske låter som någon form av yoga eller en dans, men i själva verket har jag fört en konversation. Med dessa små rörelser har jag bett min häst att gå ut på en volt runt mig och följa mig på en liten cirkel ett varv innan jag gjorde en inkallning och bad henne komma in till mig igen, varpå hon backade några steg för att sedan ställa sig på bakbenen i en stegring. Allt har skett med kroppsspråk och korta ljud, och under hela tiden har jag verken haft tyglar eller grimskaft att hålla fast henne med. Mitt sto har varit helt löst, har ändå valt att stanna kvar.

Jag har ridit under större delen av min uppväxt. Under denna tid har jag i princip alltid gjort det jag blivit lärd, och nöjt mig med det. Vad ridlärarna på ridskolan sa är det rätta, ansåg jag. Och det gjorde jag fram till augusti 2009. Då råkade jag få syn på en bild på en stegrande minishettis, och det var startskottet för ett helt nytt sätt att se på, inte bara ridsporten, utan hela mänskligheten. Tack vare den bilden fann jag under samma dag en rad olika människor med en helt annan syn på hästhållningen än jag haft; ett synsätt som mer eller mindre var i rak motsats till vad ridlärarna sagt under min uppväxt. Jag lärde mig om en filosofi, ett annorlunda sätt att umgås med hästar, vid namn Natural Horsemanship. Jag lärde mig om trickträning - att göra cirkuskonster med hästar - och om Join-Up, Seven Games och andra tekniker framtagna för att skapa större förtroende mellan människa och häst.

Grunden i Natural Horsemanship är att lösa problem utifrån hästens synsätt. Man använder sig av hästens eget språk, vilket till största delen är kroppsspråk, för att lösa problem och överkomma rädslor. Detta grundar sig främst i indianer och cowboys sätt att hantera sina hästar, och har sedan länge varit populär i USA och men har bara nyligen blivit uppmärksammat i Sverige. Arbetet sker till största delen från marken och inte från hästryggen.

I ungefär ett år har jag läst böcker, gått på kurser och spenderat timmar med att diskutera ämnet med människor. Jag började göra egna tafatta försök i paddocken med min häst, experimenterade med saker jag läst och hört. Främst höll jag mig till något som kallas Natural Horsemanship, en teknik utvecklad av Pat Parelli som kan beskrivas som en steg för steg guide. Vissa saker funkade bra, vissa mindre bra, och vissa saker kunde fungera ibland. Efter ytterligare några böcker, diskussioner och framför allt eget reflekterande började jag tillslut forma de tankar och värderingar jag har idag.

Mitt sätt att tänka nu är väldigt annorlunda mot den allmänna hästsynen. Det är den raka motsatsen till vad ridskolan lär ut, och personen jag var innan den där bilden i augusti 2009 skulle ha fnyst och skakat på huvudet om hon fått höra hur jag tänker numera. Men nu kan jag inte tänka mig ett annat sätt. Låt oss säga att jag rider på ridbanan, och det enda min häst gör är att rusa runt och vägra lyssna på mig. Tidigare skulle jag helt enkelt försökt hindra min häst från att springa genom att hålla emot mer i tyglarna. Numera börjar jag istället ifrågasätta mig själv. Varför funkar inte detta? Sitter jag och tänker på annat? Är uppgiften för svår för mig eller min häst? Har jag kanske inte sovit och ätit ordentligt, så jag inte är tillräckligt stark mentalt eller fysiskt för att fokuserad ordentligt? Felet ligger hos mig, så det är upp till mig att lösa det. Att bara dra i tyglarna hade visserligen varit lättare, men också kortsiktig. Hästen kanske hade saktat ner ett tag, men om orsaken till problemet – vad den än är – fortfarande finns kvar kommer hästen antagligen öka farten snart igen. Och då är det enda som hänt att man dragit hästen i munnen och orsakat en stund av smärta.

Någon som ständigt blir korrigerad mister tillslut sin initiativförmåga. Ett barn som alltid blir rättad och tillsagd i allt hon gör kommer snart sluta försöka komma med egna förslag. Men sällan eller aldrig tänker man att detsamma gäller för djur. Jag ser så många hästar som gått in i sig själv, som inte vågar säga ifrån eller ge egna förslag för utveckling. De tappar livsglädjen, och fogar sig efter människans vilja. Många säger att: ”Ja men om hästen inte hade trivts med att bli riden på det sättet hade den ju kunnat kasta av ryttaren!”. Problemet är att hästarna oftast lär sig att om de försöker säga ifrån blir de ännu värre bestraffade. Man piskar, rycker i munnen, sparkar i magen. Tillslut ger man upp. Det gör ont nu, men säger man ifrån gör det ondare.

Bilden ”En i mängden” av ett ensamt vitt ägg bland många bruna påminner mig ofta om detta. De flesta hästar är tillsammans bara en grå massa. De gör som de blir tillsagda, dag ut och dag in på samma sätt. Men ibland träffar man de där oförstörda själarna. De med viljan kvar, med livsglädjen och styrkan och kärleken till livet.

Det här kan låta underligt av mig att säga, men det är de allra jobbigaste och bråkigaste hästarna jag beundrar mest. För när många ser en problemhäst ser jag en kämpe. Jag ser en stark själ med något att kämpa för, någon som vill göra sin röst hörd och förstådd. Oavsett om rösten talar om rädsla för människor eller föremål, eller om förtryck av den fria viljan. Det gör mig ont att de försöken, som ur ett mänskligt perspektiv ofta uppfattas som dominans och en vilja att bestämma allt, möts med slag och hårda ord. Med skarpare bett, längre sporrar och skrik. Om ingen lyssnar kommer även dessa försök snart minska i styrka, för att sedan tystna helt då hästen smälter in i den grå massan.

För att förstå mina tankar måste man antagligen ha ett väldigt öppet sinne. Att våga tänka utanför ramarna och strunta i vad man tidigare tyckt eller till och med vad man anser är möjligt.

Den andra bilden jag vill visa är tagen av min vän för ett tag sedan.



Det är en bild av mig och mitt sto som galopperar på en liten gräsäng, med endast ett rep runt halsen. Jag styr och bromsar henne med sitsen, och förstärker signalerna med repet om det behövs. När jag var liten hade jag, liksom många andra hästintresserade bländande vit häst över en strand, eller kanske ett snöklätt fält. Men jag såg det alltid som en dröm, något jag aldrig skulle kunna göra. Men jag hade fel. Bilden visar resultatet på mitt nya sätt att kommunicera med hästar. Och jag har aldrig trivts mer!

---

Jag hör gärna era åsikter om detta! :)

 

Ridning kräver stabilitet och balans av ryttaren, men borde aldrig vara lika med fysisk styrka. Ändå ser man många ryttare som tar i tills musklerna domnar när de sitter på hästryggen. När man kämpat sig svettig till mjölksyra i alla delar av kroppen och vaknar med en bitande träningsvärk dagen efter ridpasset, först då vet man att man har ridit. Är det verkligen så det ska behöva vara...?

Svar nej! Det ska inte vara tungt, jobbigt och frustrerande svårt att rida en häst. Det ska vara roligt, lätt och uppfriskande! Man ska inte behöva slita, pressa, dra. Det ska räcka med att vägleda, föreslå och motivera för att få respons. En ryttare under utbildning kan visserligen ha det kämpigare vid ridning, eftersom det är svårare att hitta rätt knappar. Vilket är fullt logiskt och helt sant. Men det finns en rad förberedande åtgärder man kan göra, så att ridningen blir enkel redan från start.



Förberedelse inför ridning innebär helt enkelt att häst och ryttare börjar sin utbildning från marken. Det finns en rad olika tillvägagångssätt som lär hästen att arbeta i en hälsosam form, utföra svåra rörelser och få den att förstå tränarens signaler. Oavsett vilket man väljer att ta hjälp av bör man ha med sig goda horsemanship kunskaper i bagaget, dvs. förståelse över hur hästen fungerar och hur vårt kroppsspråk inverkar på dem.

Inom akademisk ridning är arbete med kapson, långa tyglar och vid hand det vanligaste. Longering och tömkörning är nog vanligast inom engelsk ridning. Sedan finns det de som enbart genom att longera hästen i lina eller löst kan få den att ställa sig och trampa under med bakbenen. Man kan även klickerträna sin häst till samling. Det finns säkert ännu fler metoder och varianter av dessa än vad som nämns här!



Att börja samlingen från marken har många fördelar. Den största är nog att hästen är fri att röra hela sin kropp då den slipper ryttarens tyngd. Möjligheten att bygga upp balans och muskler blir större. Och eftersom hästen redan kan rörelsen från när du gick bredvid, blir det lättare för den att veta exakt vad du ber om när du slutligen sitter upp! Variation i träningen är alltid bra, därför är markarbete en värdefull komplement för alla ekipage, oavsett utbildningsgrad. Vissa hästar kanske inte ens kan bli ridna av olika anledningar, och då är arbete från marken ett utmärkt sätt att hålla hästen i form.

Dessutom sparar man tid. Istället för att kämpa sig svettig med en stel häst på ridbanan; varför inte sitta av och lösgöra hästen vid hand? "Det är ren lathet" kanske en del skulle tycka. Se det inte så! Se det som ett skonsamt och effektivt sätt att få en mjuk och följsam partner! Värm upp hästen genom att böja och ställa från marken; då blir ridningen genast mycket enklare. Undvik att korrigera hästen för mycket. Låt den hitta sin egen balans!



Sedan finns det självklart både bättre och sämre sätt att utföra allt detta på. Val av metod är väldigt individuellt eftersom vi alla är olika, hästar som människor. Men så länge man tar hänsyn till hästens fysiska och mentala förutsättningar och har med sin egen kunskap i beräkningen när man tränar, blir slutresultatet detsamma. En stark häst som bär upp sin ryttare, och en ryttare som knappt behöver röra sig för att få respons!

Hästens utseende och beteende präglas av att den är ett bytesdjur. I alla de miljoner år hästen levt på jorden har den varit mat åt andra djur, inklusive människor. Naturens lagar är hårda och endast den starkaste överlever. För alla slags djur innebär det bland annat att fly för eller försvara sitt liv.

För att hästen ska acceptera närvaron av en människa - ett rovdjur - krävs att vi är medvetna om vad det är som gör oss till just ett rovdjur. Vi måste även sätta oss in i hur hästen tar emot och sänder ut information. För att kunna förstå varför hästen gör som den gör behöver vi först och främst känna till dess basala instinkter.



Instinkten att överleva
En häst som skenar, skyggar, bockar eller stegrar gör det sällan för att vara elak. Den gör det för att den är en häst. Med andra ord; den försvarar sitt liv! I första hand flyr hästen från faran genom att springa iväg. Det ligger inte i dess natur att möta fienden ansikte mot ansikte. Endast om alla möjligheter till flykt tagits i från den väljer hästen att slåss. Vår avel har minskat graden av hästens benägenhet att fly från eller utmana människan, men flyktinstinkten kan aldrig helt försvinna och är fortfarande stark hos vissa individer. En flyktinställd häst blir svår att kontrollera. Därför är det viktigt att behålla lugnet när hästen visar rädsla eller osäkerhet. Hetsar man upp sig själv i det läget kommer man bara att ge hästen ytterligare en anledning att fly, eftersom vi nu visat att det finns något att vara rädd för. Vi får därför, under inga omständigheter, bete oss som de rovdjur vi är! Undvik hastiga rörelser, höga ljud och agressiva beteenden. Allt detta kommer endast att trigga igång hästens flyktinstinkter ytterligare, och den börjar betrakta oss med misstänksamhet istället för nyfikenhet.

Tryggheten finns i flocken
Flocken är en viktig del i hästens försvar mot yttre faror. För ett rovdjur är det nästintill omöjligt att angripa och döda alla djuren i en stor grupp. Flockinstinkten är väldigt stark hos de flesta hästar eftersom det är deras källa till vänskap, närhet och trygghet. Det kan innebära problem när man särar en individ från flocken. Instinktivt kommer denna individ att vilja söka sig till tryggheten igen och gör allt för att ta sig tillbaka. När vi hanterar hästar som har en stark flockinstinkt måste vi acceptera deras naturliga reaktioner och ge hästen den tid som behövs för att känna trygghet även utan sin flock. Människan i sig måste bli en trygghet. Det blir vi automatiskt om vi gång på gång visar hästen att hos oss finns inget att vara rädd för.

Fortplantning
Hästens fortplantningsinstinkt är speciellt stark hos hingstarna. Finns det ston i närheten är "tjejer, tjejer, tjejer" det enda som cirkulerar i hingstens tankar. Han stänger av omvärlden och allt fokus ligger på driften att föröka sig. En kärlekskrank hingst kan bli en mycket farlig häst. Många hingstar hålls dessutom ensamma och får endast träffa andra artfränder i samband med betäckning, ofta under människans uppsyn och utan naturligt förspel. Vad lär vi hingsten genom denna typ av avel? Vi lär honom att våldta. Om denna hingst sedan skulle möta ett sto under en ridtur, vad kan vi förvänta oss för reaktion då? Att han snällt ska gå förbi? Knappast. Situationen medför snarare en risk där instinkten tar över och skadar de inblandade. Även hos ston märker vi av denna instinkt, och måste kanske ta hänsyn till att ett sto i brunst ibland behöver större kravlöshet i arbetet och vardagen för att undvika onödiga konflikter.



Hästens sinnen
Synen: Människan har ögonen placerade framme i ansiktet, vilket gör att vi lättare kan fokusera på och bedöma avstånd till saker vi ser; ett rovdjurs ögon. Hästen har ögonen placerade på sidorna av huvudet. Deras synfält är därmed nästintill 360 grader. De ser åt alla vinklar förutom rakt bak och rakt fram. Hästen kan bara göra en avståndsbedömning genom att titta rakt på föremålet. Eftersom hästen ser två bilder samtidigt kan ett föremål uppfattas olika beroende på från vilket håll det studeras. En soptunna som vanligen passeras från vänster sida kan plötsligt bli läskig om man rider förbi den från höger.

Hörsel: Hästen hör många gånger bättre samt högre frekvenser än människan. De kan höra en kvist brytas av hundra meter in i skogen och den naturliga reaktionen är fara = hästen skvätter till. Den hinner alltså reagera utan att vi ens hört ljudet. Förmågan att kunna vinkla öronen för att lyssna sig till ljudets källa hjälper hästen att avgöra varifrån eventuella faror kommer.

Lukt: Hästens luktsinne är också många gånger bättre utvecklat än vårt. Det hjälper hästen att identifiera andra hästar, välja ut växter i betet, hitta rätt väg, upptäcka faror osv. En främmande lukt kan skrämma hästen, och det bör vi ha i åtanke när hästen till synes utan anledning stannar upp och blir osäker under ridturen.

Känsel: En häst reagerar på även den lättaste beröring. Det finns de som påstår att deras hästar är "hårda i munnen". Ändå kan dessa "hårdmunnade" hästar känna när en liten fluga sätter sig i mungipan. Att hästen uppfattas stum i tygeln beror alltså enbart på att den stängt av för obehaget den känner när ett felanpassat bett eller en för stark hand verkar i dess mun. Hästar får - precis som vi - blåmärken och förstörda vävnader i huden vid hårda slag eller rapp av spöet. Protester från hästens sida tyder på obehag. Lösningen är då inte att tygla hästen till tystnad, utan att hjälpa hästen bli kvitt smärtan, exempelvis en lättare hand eller en bättre anpassad sadel. Djur har även känsel på ett djupare plan; de kan läsa av vilken sinnesstämning du befinner dig i. Förvänta dig inte att hästen ska samarbeta om du själv är i obalans. Har man en dålig dag är det bättre att avstå en ridtur i väntan på gladare humör. Ta även hänsyn till att hästens humör kan variera från dag till dag, och anpassa arbetet efter vad ni orkar för stunden.

Att tala hästarnas språk
Hästar använder sig av alla sina sinnen och sin kropp för att kommunicera med varandra. De kan inte lära sig människans språk, därför måste vi lära oss deras för att kunna förstå och göra oss förstådda. Allt vi gör kring hästen; sättet vi rör oss, beter oss, låter och hur vi mår inuti registrerar hästen som information. Din kroppshållning är exempelvis avgörande för om du inger respekt, signalerar fara eller utstrålar lugn. Vi har inte hästens öron som kan strykas bakåt vid obehag, ingen svans som irriterat kan svischa fram och tillbaka, inte heller en lång hals som kan höjas och sänkas vid fara eller avslappning. Men vi har vår intelligens och vårt sunda förnuft! Vi kan läsa av och efterlikna hästens rörelsemönster samt skapa egna signaler som hästen kan lära sig att uppfatta. Frågorna vi sänder måste vara ärliga och tydliga för att inte genomskådas eller missuppfattas. Likaså krävs det att vi lyssnar till svaren och accepterar hästens egna sätt att vara och tänka. Det har utvecklats många olika metoder att kommunicera med hästar genom tiden, och de mest omfattande har vi tänkt ta upp och diskutera här på bloggen. Metoderna skiljer sig åt på vissa punkter, men grunden är nästan alltid densamma: