Förberedelser inför inridning
Men med hjälp av klickern kan jag efter några få träningstillfällen kliva upp på pallen bäst jag vill, veva i armarna och bete mig allmänt knasigt, klia honom på ryggen och lägga lite tyngd utan att han går undan. Han är alltid lös när vi jobbar så möjlighet att gå iväg finns om det hela skulle bli för jobbigt. Fokus ligger på att han ska stå still med huvudet framåt, vad jag än hittar på. Blir han osäker, flyttar på sig etc börjar vi bara om och backar kanske även tillbaka ett par steg. För mig är det jätteviktigt att han är trygg med det vi gör och att tillvänjningen sker i hans takt. På senaste tiden har han mognat superfort och pallen är inte längre ett orosmoment - se filmen här nedan ;-)
Det dröjer nog inte länge innan jag sitter där på hans runda rygg... längtar! Anledningarna till att jag inte ridit in honom än, trots över ett år tillsammans, är många. Dels har jag inga tidigare erfarenheter av inridning och behöver ta det i takt med att kunskapen ökar så att inget går fel. Dels var Micko obefintligt tränad när han kom till mig med många kilos övervikt (och än finns många kilon kvar att tappa). Har prioriterat arbete från marken för att stärka hans kropp och självförtroende. Ridning är inte så viktigt för mig, det finns tusen andra roliga saker man kan hitta på med en häst. Så...
...varför stressa? :-)
Gör träningen till en lek
För oss handlar det dels om att förstärka och belöna kreativitet, men också mycket om engagemang och utsöndrande av glädje från min sida. Ge energi för att få energi. All in helt enkelt. För att undvika att Rooster gräver ner hovarna i backen, behöver jag hela tiden visualisera för honom hur otroligt kul det faktiskt är att rejsa runt i galopp eller länga ut i trav.
Vi gör träningen till en lek. Här är ett exempel från i förrgår.
Efter en kort uppvärmningsrunda knallade vi längst ner i backen på ängen. Vände upp, stod still.
"Är du med?" frågade jag tuppen.
Han stod still med öronen spetsade. Jag testade om han var så alert som han såg ut att vara. Med mitt kroppsspråk gjorde jag en mycket liten knyck framåt, som om att jag tänkt rusa iväg men hindrade mig själv i samma sekund som tanken slog mig. Rooster taggade till och ryckte in huvudet mot bringan. Jag skrattade. Han var beredd.
"Vänta... vänta... snart! Nu så... är du med? Klara... färdiga... GÅ!"
Och så började vi springa. Jag så fort bena bar. Rooster i full galopp varvat med bocksprång. På toppen av branten var longerlinan så gott som sträckt. Rooster vände upp mot mig. Han va så sprudlande lycklig att han inte riktigt visste vart han skulle ta vägen. Till slut hoppade han rätt upp i luften och sparkade bakut. Jag skrattade.
Sen började vi om.
Ungefär fem gånger. Ned i skritt, upp i galopp. Så himla kul.
Rädslor.
Hur många gånger har vi inte hört den meningen säg? Ridlärare på ridskolor brukar ta upp det vid flera tillfälle, var enda faktabok har ett stycke (eller ett helt kapitel) ägnat åt att förklara det och det finns med i filmer. Hästar är flockdjur och flyktdjur, det vet vi ju?
Men hur ofta tar vi verkligen hänsyn till det?
"Flyktdjur, djur som flyr från sina fiender." - Wikipedia
Tänk dig att du är rädd för spindlar (många av er behöver förmodligen inte ens låtsas?) och någon försöker bota din rädsla genom att stänga in dig i ett litet rum och fylla det med spindlar av alla storlekar och former. Det finns en liten, liten chans att du inser att spindlar inte är så farligt och faktiskt blir "botad", men jag tror chansen är störst att du snarare blir mer rädd.
Om du däremot tänker dig att du får komma in i ett stort, öppet rum där en person står och håller i en enda spindel som du får bekanta dig med, skulle inte det kännas bättre?
När jag red på ridskola fanns det alltid en mer eller mindre oskriven regel att när hästen blev rädd för något skulle den fram och nosa på det. Låt oss säga att någon tagit in en ny stol på ridbanan och hängt en jacka över. Något som hästar ibland kan reagera på. I början går det rätt lugnt till, ryttaren styr hästen mot det läskiga och smackar. Ibland räcker det, och hästen går faktiskt fram och nosar och konstaterar att det här var väl inte så farligt. Men jag har också så ofantligt många gånger sett hur hästen fortsätter vägra, och ryttaren tar till mer och mer våld för att få hästen att röra sig. Till och med de som sparkat och slagit med spö gång på gång.
Och har det inte hänt något där? Går det så långt handlar det kanske egentligen inte om att hjälpa hästen att övervinna sin rädsla, utan om att hästen ska lyda. Och om vi ska försöka sätta oss in i hur hästen känner sig? Först ser den något som den tror är farligt och plötsligt börjar ryttaren göra saker som gör ont? Det känns inte som något som skulle minska rädslorna, tycker ni?
Vad kan man då göra?
Man ska göra det som känns bäst! Att ta det lugnt och långsamt brukar vara nyckeln i många fall.
Ibland kanske man helt enkelt får välja sina strider. Om du själv är trött och irriterad eller till och med rädd kommer hästen känna detta, och förmodligen bli ännu mer nervös.
Ibland funkar det också att helt enkelt ignorera problemet. Står stolen med jackan på ridbanan så fortsätt rid som vanligt och håll hästen sysselsatt. Snart kanske det läskiga inte är så läskigt längre och då går det bra att gå fram och nosa.
"Prasselträning" är alltid bra, till exempel att kunna röra hästen över hela kroppen, både med händerna och med ett föremål (rep, plastpåsar, bollar osv). Det ena brukar leda till det andra med hästar, och att träna på sådana här saker brukar ge hästar som tål mer och inte blir rädda så ofta.
Jag och Winnie brukar ofta träna med bollar och presenningar och allt möjligt! Bara fantasin sätter gränser!
2 ÅR!
En ruggig eftermiddag för exakt två år sedan när mörkret just hade sänkt sig, då skrev jag med darrande händer på mitt livs hittills viktigaste papper. Jag blev hästägare, till världens underbaraste Bosse Bandit. Jag var så ofantligt sprudlande glad, det var en underbar lättnad att få sätta min signatur på den där raden.
Visserligen var själva ägarskiftet i sig inte så betydelsefullt, jag var redan fodervärd och ser det inte heller som att jag "äger min häst", han är fortfarande en fri själv med en fri vilja men just själva vetskapen att ingen, INGEN, skulle kunna ta honom ifrån mig eller sära på oss, någonsin. Det är mäktigt. 
TV: B och jag efter ett härligt vinterrace -09 TH: B hos hans förra ägare -08. Båda bilder fotade av henne.
Det är svårt att sammanfatta de två år som gått, men de har sannerligen vart både händelserika och minnesvärda! Vi har gått igenom otroligt mycket, såväl motgångar som framgångar. Jag ångrar inte en sekund av dem och är enormt tacksam för allt han lär mig, varje dag.
Jag minns första gången jag red honom, när han snedtände på alla cylindrar och i full fart svängde ner i diket brevid vägen för att ta sig om hästen framför och sedan fortsatte i ett ohyggligt travartempo flera kilometer innan han saktade av. Fartvinden fick tårarna att forsa nerför kinderna på mig så jag såg verkligen ingenting, kunde bara försöka klamra mig fast och fläta in fingrarna i manen.
Jag minns när stallägaren ringde och sa att han rymt ur sin box under natten och totalt ätit flera kilo kraftfoder varav en stor mängd havre. Bosse brukar ha energi i överflöd i vanliga fall - dagarna efter hans nattliga utflykt var han näst intill odrägligt energisk, for runt som en elvisp i hagen, gick hellre på två ben än fyra och var på god väg att gå upp i atomer.
Jag minns också så väl den där vinterdagen som bilden ovan föreställer. Jag fick lov att rida på ett fält nära stallet där det låg nära en halvmeter snö men hann knappt komma öve diket till fältet innan Bosse meddelade att det var racing som gällde, hela han utstrålade en sån enorm glädje och bad om att få springa. Den känslan, när han sträcker ut för fullt är svår att beskriva. Snön som yrde upp runt oss förstärkte känslan av att rida i en egen bubbla, det fanns bara han och jag just då.
Jag minns när jag beslöt mig för att prova att ha honom barfota, på riktigt. Första hovvårdsbesöket, hur imponerad jag var av hennes kunskap och engagemang, hur bra han verkade trivas med situationen och hur oväntat bra resultatet blivit! Det känns helt klart som ett av de allra bästa beslut jag gjort för hans skull!
Jag minns när han kastade sig ut framför en lastbil när vi var ute och red, varvid denna tvingades tvärnita och gira så att den stod på bredden över hela vägen. Då var det ganska lätt att hålla sig för skratt, min stackars häst skakade som aldrig förr och verkade vilja be om ursäkt för hela sin existens.
Jag minns när min pappa för första gången skulle träffa honom, innan köp eller foderavtal var klargjort. Stackars Bosse hade en riktig panikångestdag och slet sig tre gånger ur mina händer för att i blind panik rusa iväg. Jag trodde då aldrig att min dröm om köp skulle kunna gå i uppfyllelse.
Jag minns första gången han lade sig att sova med huvudet i mitt knä och jag trodde jag skulle spricka av kärlek och ömhet. Min osäkra men samtidigt otroligt stolta häst som vecklade ihop sina ben för att sedan dimpa ner på marken brevid mig och med en nöjd suck sträcka ut sig och placera huvudet i min famn, det är lycka vill jag lova!
B & Jag sommaren -10. Foto: Karlotta Weijl.
Trots alla skeptiska människor som direkt försökt hindra mig från att umgås med honom, trots alla mina frustrerade tillfällen då jag inte förstått honom eller vetat hur jag kan hjälpa honom, trots blod, svett och tårar (eller kanske just på grund av det?) så är det ingen som får mig att känna mig lika lycklig. Hel. Levande. Som med bara en blick kan få mig att känna mig okej igen, oavsett hur djupt nere jag varit.
Det känns som ett äkta privilegium att få vara en del av den resa han gjort under denna tid, jag är så fantastiskt stolt över honom! För två år sedan var han osäker i sig själv och i sin tillvaro, exploderade ofta i okontrollerade känsloutbrott och var ansedd som en fara för såväl sig själv som andra.
Idag är han på många sätt en annan häst, men han har lyckats med konsten att behålla sin glädje och entusiasm i allt han gör. Han kan fortfarande studsa omkring, takta på sidan och vifta med alla benen åt alla håll men nu är det på ett annat sätt, han är tryggare i sig själv. Så sent som idag fick stallägarens knappt tvååriga dotter krama runt hans huvud - han stod helt lugn och verkade njuta av situationen.
Min häst. Min vän. Min själsfrände.
