Hanna Skane
Mitt namn är Hanna Skane och jag fyller 15 år och är bosatt ute i Värmlandskogen där jag har både hundar och hästar omkring mig dagligen. Jag är en sprallig, energisk, galen, jordnära och annorlunda människa som står för vad jag tycker och tycker om folk som sticker ut lite.
Satt på hästryggen första gången när jag var första året fyllt och sen dess blev jag fast, har ridit små ponnysar hela livet och red ett halvår inne på ridskolan i stan, redan innan jag hamnade på ridskolan i stan hade jag glidit in på spåret Natural Horsemanship och trickträning. Ville göra precis som man "skulle" i början, sen kom Bettan in i mitt liv för snart ett år sedan och då förändrades ALLT. Fick helt plötsligt nya tankar, ideer och åsikter, gled då in på en ny väg, min egen väg.
I skolan är jag social, galen och tuff. Ingen säger åt mig hur jag ska bete mig eller vara, då kan de lita på att jag hugger tillbaka. Hemma kan jag vara lika galen, sitter jag vid datorn kopplar jag bort alla tankar med musik och klickar omkring, tar in inspiration och skriver. Då jag även har ett fotointresse så spenderar jag mycket tid på att redigera bilder.
Betsy (Bettan)
Hästen som kom att förändra hela mitt synsätt på allt i min tillvaro, hästen som stärkt mig, hästen som är mitt liv. Låt mig få presentera världens envisaste ponny. Hon har blivit missförstådd i sitt tidigare liv och nu lever hon livet, folk säger att hon bestämmer över mig, är dominant. Jag anser att det är bra att hon vågar visa vad hon vill sålänge hon inte blir farlig och att vi kan komma överens om vad vi ska göra. Vi har roligt, leker, tricktränar och bara är. Hon älskar skogen men hatar vägen, just nu älskar hon även ridbanan där man får tricka, framförallt sparka på en tunna och man får godis och belöning!
Hon lär mig massor varenda dag och hon har tagit mig hit idag, vilket jag är otroligt tacksam för. Hon är inte min egen häst men jag har henne på foder tills nästa vinter då jag inte längre kan ha kvar henne eftersom jag börjar gymnasiet hösten 2013.
Isabelle Erixon
Hallå!
Jag heter Isabelle Erixon och är 18 år! Jag är född och bor i en liten stad som heter Sala i Västmanland.
Jag går sista året på naturbruksgymnasiet Ösby i Sala.
Jag har alltid tyckt om djur. När jag var liten hade vi en katt som hette Murre och senare haft en kanin som hette Turbo (kreativa namn, yes!).
För tillfället har jag inga egna djur. Jag och min mamma vill ha en katt till, men lillasyster är allergisk, så jag får vänta tills jag flyttar hemifrån för då vill jag ha katt!
Jag är ibland hos min vän Jonna som är med i den här bloggen och får hjälpa till med hennes hästar.
På fritiden är jag i skolan, jobbar de helger de behöver hjälp eller är med mina fina vänner.
Amelia Pond - Amy
Eller jo, när jag var på praktik på Öland i en månad så fick jag en liten favoritkilling (jag jobbade alltså med getter).
Jag gick ut med henne på promenader när jag hade slutat, och hon följde mig så fint utan koppel eller att jag behövde locka med mat. Satte jag mig på golvet kom hon och ville bli kliad och kunde ibland somna i mitt knä när jag klappade henne.
De som ägde gården tyckte jag att tog hand om Amy bra (Jag döpte henne till Amelia Pond, smeknamn Amy. Det finns en historia bakom namnet, men basically kommer det från en av mina favoritserier) så jag fick henne. Problemet är att jag inte har någonstans att ha en henne. Så jag har faktiskt en get, hon bara bor på Öland!
Linnéa Gabrielsson
Det är jag som är Linnéa, jag har nyligen fyllt 18 år och är bosatt en bit utanför Göteborg på Västkusten Bästkusten ;) Egentligen är jag väldigt dålig på att beskriva mig själv men tänkte göra ett tappert försök för att ni ska få en bättre bild om vem jag är.
Jag har sedan barnsben haft tre stora intressen: läsa, skapa och umgås med djur. Numera är de intressena tätare sammanvävda än dem vart innan och min nyfikenhet på främst hästar och hundar influerar mycket de båda andra.
Naturlig djurhållning och -hantering är något som jag är väldigt intresserad av och brinner för att lära mig mer om. Inom hästsektorn så innebär det hovvård enligt vildhästmodellen/SANHCP, slowfeeding, lösdrift, sund motionering, näringsriktig och naturlig kost samt ett tillitsfullt förhållningssätt med kärlek, respekt och vilja som tre starka ledord.
Att finna lösningar på problemskapande beteenden och missförstånd i kommunikationen mellan djur och människa är också två väldigt spännande ämnen som jag älskar att ägna mig åt vilket förmodligen också ledde till att jag är lycklig ägare till superhärlig hund och en alldeles speciell och underbar häst idag...
Emboss Bosse, Bralle, Banditen, kärt barn kär häst har många namn ;)
Min tornado stormade in i mitt liv i september -09 och vände upp och ner på det mesta. Han har ett traumatiskt förflutet och hade nog tappat hoppet om människan lika mycket som människan tappat hoppet om honom. Trots detta uppvisar han en fascinerande glädje och kärlek till livet. Han är en varmblodsvalack född 2000.
Jag tror ni känner igen uttrycket att en lite påhittig och busig häst har "en räv bakom örat"? Vi är flera som är överrens om att Bosse då nog måste ha ett halvdussin rävar bakom varje öra. Han är oftast otroligt sprallig, energisk och lekull men har på senare tid även börjat visa upp mer och mer av sin lugnare sida. Han kan nu själv be om att få bli kliad i pannan och njuter av att stå med huvudet i famnen på mig.
Sommaren 2010 lades Bosses järnskor på hyllan och han blev barfotahäst på heltid. Övergången har gått förvånansvärt bra och han verkar mycket nöjd med sin nya frihet. Han tar sig fram på alla underlag med oförminskad glädje, såväl grus som berg eller is. Det enda problemet som vi fortfarande tampas med är strålrötan men den verkar lyckligtvis inte besvära honom.
Han lever nu ett barfotaliv på lösdrift tillsammans med sina härliga lekkompisar. Bosse och jag, vi ägnar oss tillsammans åt det som vi tycker är roligt. I dagsläget innebär det mestadels uteritter med blandat innehåll. Från lugna skritturer längs vägar och genom bostadsområden till fartfyllda äventyr i skogen.
Han är det finaste jag vet och jag är så glad över att få vara hans människa ♥
Jonna Nilsson Sundgren
Mitt namn är Jonna och jag är 18 år gammal!
Jag brukar alltid beskriva mig själv som glad, nyfiken och galen på de där "Beskriv dig själv med tre ord"-grejerna. En rätt träffande beskrivning, tycker jag. Jag är väl inte direkt någon genomsnittlig tonåring, verken röker, dricker eller festar, är lite för besatt av tecknade disneyfilmer och kan inte bry mig mindre om hur jag ser ut eller vad jag har på mig. Men så gillar jag faktiskt vem jag är, så det är inget att bekymra sig över.
Utöver hästarna ägnar jag min fritid åt att umgås med mina fina vänner och att fota, läsa och skriva. Inte för att jag lyckas få klart mycket av det jag börjar skriva, men man brukar ju säga att det är tanken som räknas?
Annars så älskar jag att resa, och drömmer om jorden runt resor eller att backpacka runt Europa eller liknande. Jag är inte så mycket för sol och bad, utan vill hellre se och uppleva kulturer!
Jag bor tillsammans med min mamma på en gård strax utanför Sala, Västmanland, där vi hyr stall och boende. Här finns också våra sex hästar (och en katt) som ni säkert kommer få läsa en hel del om här (hästarna alltså, inte katten).
Dalwinnie
Winnie är min första häst, ett sto född 2005 som kom till mig juli 2009. Hon är ett Svenskt Halvblod, men jag brukar påpeka att hon har mycket engelskt fullblod i sig vilket både syns och känns. Winnie är en bestämd och envis fröken som liknar mig väldigt mycket. Det var väl egentligen tänkt att vi skulle tävla hoppning, men mina nerver klarade inte riktigt av det och det blev så att vi började med horsemanship (trickträning/marktärning/lydnadsövningar/NH/frihetsdressyr/vad-du-nu-vill-kalla-det) istället. Nu gör vi lite allt möjligt, men främst har vi kul!
Holly Hobbie
Holly är min andra pålle. Ett minishettissto som föddes hemma hos oss i juni 2011. Det här är en tös med charm och glimten i ögat kan jag tala om! Har varit väldigt friständig redan från födseln (tre veckor gammal hittad jag henne halvsovande i ligghallen medan mamman var tio meter utom synhåll och betade…) och älskar uppmärksamhet! Ett riktigt charmtroll!
De övre bilderna är från när hon är 13 dagar gammal. Under bilden är tagen i början av februari! Hon byter färg!
Ronja
Hollys mamma. Ett elva år gammalt sto som vet hur man lever livet. Kom till oss i slutet av december 2010. Det här är en bestämd dam som gör lite som hon vill.
Amazing
Fyra år gammalt sto, kom till oss i april 2011. Majsan som hon kallas är en väldigt känslig dam, men otroligt mysig. Hon är inkörd och vi brukar ut och köra då och då! Annars brukar vi ofta gå promenader med de tre minishettisarna. Har man Ronja i grimma kan Holly och Amazing springa lösa, vilket de tycker är riktigt skoj!
Ronja till vänster, jag i mitten, Amazing till höger. Bilden är tagen april 2011, därav Ronjas gigantiska (föl)mage!
Prins frá Rödli
Min mammas islandshäst, importerad från Island. En väldigt intressant häst, väldigt, väldigt känslig och osäker. Livrädd för människor, men inte mycket annat. Traktorer, höga ljud eller prasslande saker är oftast ingen fara alls, men han hoppar ur skinnet om en människa lyfter handen eller nyser. Vi vet inte vad som hänt riktigt (jag är rätt säker på att NÅGOT hänt dock) och han har varit extremt svårfångad i hagen. Det blir sakta men säkert bättre dock!
Annars är det en enormt mysig pojk som alltid gör sitt bästa!
Kung Valdemar
Det senaste tillskottet i vår familj. Faktiskt så ny som igår (tisdag 28/2)! Valle var min medryttarhäst under ett år när jag var 13-14 år gammal. Den 18 år gamle mannen har nu fått en senskada som förmodligen kommer bli bra men som kräver lång vila. Han ska bli pensionär hos oss! Han är en riktig nallebjörn trots att han är så stor, en väldigt härlig häst!
Hanna Rattfeldt
Hanna heter jag, är 20 år fyllda och bosatt en bit utanför Östmark, mitt ute i den värmländska skogen. Jag har alltid varit en kreativ, ambitiös, jordnära och lite knäpp människa. Som ung målade, pysslade och skrev jag mycket. De senaste fyra åren är det främst fotografering som varit i fokus men nu börjar jag äntligen hitta tillbaka till skrivandet igen, den konstform jag trivs med allra bäst! Vid sidan av drömmen om författarskap planerar jag att vidareutbilda mig inom hovar (SANHCP) med start nu i höst. Fram tills dess deltidsjobbar jag som personlig assistent, läser universitetskursen Hästens beteendebiologi på distans och tillbringar mycket tid tillsammans med mina två hästar, Rooster och Micko.
Hästintresset har funnits med mig så länge jag kan minnas. De första häståren började på en ponnyridskola där vi fick prova på allt från körning, bruksridning, hoppning till gymkhana och uteritter. På hästar och ponnyer som aldrig klipptes och gick ute i princip dygnet runt alla årstider! Även andra bitar kring naturlig hästhållning har fallit på plats av sig själv med tiden. Jag är alltid på jakt efter ny kunskap som kan hjälpa mina hästar till en trivsam och harmonisk tillvaro. De senaste åren har jag gått över mer och mer till att använda positiv förstärkning i träningen. Väldigt roligt och oerhört givande!
The Rooster (Tuppen) är en varmblodig travare f. 2001 som jag haft hand om sen jan 2008. Var min foderhäst i två år innan ägarbytet vintern 2010. Hans ständiga motivationskurser har lett in mig på många spännande vägar. Vi har nog testat de flesta metoder som finns att finna... i slutändan fastnade vi för klickerträningen. När jag slutade lägga press och istället förstärkte beteenden genom belöning, totalförvandlades min tupp. Från att ha vägrat röra sig en meter hänger jag knappt med i svängarna nu mera! Vi är under ständig utveckling och har gjort en hel del framsteg sen starten år 2008. Det är honom jag har att tacka för de kunskaper och den självinsikt jag besitter idag.
Micarno (Micko) är en arabvalack som jag hämtade hem julen 2010. Han har inte fått så mycket uppmärksamhet tidigare i sitt liv, mest gått i hagen och skrotat. En känslig, lite osäker men klok och snabblärd ponny. Det var ett väldigt spontant beslut att han överhuvudtaget hamnade hos mig, men jag ångrar det verkligen inte. Efter en tid som fodervärd står jag nu som ägare! Sen han kom hit har vi jobbat mycket med att stärka självförtroendet. Han växer för var dag som går, och nu börjar han äntligen kännas redo för inridning. Han älskar att komma ut på äventyr, så jag är övertygad om att han blir en supertrevlig ridhäst så småningom.
Edda Ahrent
Hiya!
Jag heter Edda och jag är 16 år gammal!
Skulle jag fråga mina vänner skulle de beskriva mig som glad, förvirrad och sarkastisk, något jag till fullo håller med dem om. Jag är inte som de flesta sextonåringar jag känner, jag ser inte poängen med fester eller alkohol, jag är inte alls intresserad av ”det senaste” och när jag väljer kläder på morgonen tar jag den roligaste kombinationen jag kan hitta. Jag är lite barnslig på det sättet att jag älskar saker som disneyfilmer och pussel, men mest av allt älskar jag litteratur. Att läsa och skriva i enorma mängder.
Jag vill se världen, jag vill resa runt och leva dag för dag, prata med främlingar och förstå och uppskatta saker som existerar utanför mig egen lilla värld. Jag vill uppleva och skriva om det jag upplever.
Jag bor delvis i den väldigt lilla byn Vitaby med min familj och min katt, delvis på Bollerups Naturbruksgymnasium, där jag går andra året, med mina vänner.
Hästar
Jag började rida när jag var sju år gammal, detta på en liten New Forest-ponny som hette Abbe. Han lärde mig så mycket och han var min bästa vän fram till han fick somna in, 32 år gammal, för två år sedan. Vi var mästare på att flamsa omkring i skogen, och när han dog hade jag precis börjat känna på tankarna om att det fanns andra sätt att umgås med hästar, förutom från ryggen. Dessa tankar om en djupare kontakt med en häst hamnade på hyllan när jag började rida dressyr på ett halvblodssto som hette Piralda, men med henne började jag så smått känna på trickträning. Mina drömmar om att träna löst med hästar blev äkta först när jag träffade Guru. Han var en arabponny som uppfyllde många av mina horsemanshipdrömmar. Vi hade väldigt kul vi två, kände på löslongering, trickträning, och till och med lite ridning utan utrustning. Jag red honom mycket i repgrimma, och vi umgicks mycket med att bara känna på varandra. Han kunde sina grejer, jag var en stapplande nybörjare.
Vår kontakt bröts när hans ägare bestämde sig för att sälja honom.
Jag är för närvarande väldigt hästlös, men de hästar jag känt har lärt mig otroligt mycket och jag kommer inte glömma dem.
