Att tänka nytt.
Tänkte dela med mig av en skoluppgift jag (Jonna) hade i våras, där vi skulle skriva ett tal om "kommunikation". Vi skulle basera vårt tal på en text + text, bild + text eller bild + bild. En av texterna/bilderna skulle komma ur ett häfte vi fick. Jag valde en bild därifrån, och en egen bild som min vän fotat. Jag bifogar bilden från häftet!
Detta är alltså en personlig text, och inte baserad på fakta.
Jag sträcker på min kropp och håller ut vänster hand, och smackar en gång. Därefter går jag några steg åt vänster i en cirkel, innan jag skjuter ut höften åt vänster och böjer överkroppen lite bakåt. Jag slappnar av under några sekunder, innan jag sträcker på mig igen och håller upp båda händerna framför kroppen i höjd med bröstkorgen, och vickar på fingrarna. Därefter böjer jag på knäna och sträcker ut händerna, och höjer sedan dem över huvudet medan jag samtidigt som jag rätar ut knäna och smackar ytterligare en gång.
Det här kanske låter som någon form av yoga eller en dans, men i själva verket har jag fört en konversation. Med dessa små rörelser har jag bett min häst att gå ut på en volt runt mig och följa mig på en liten cirkel ett varv innan jag gjorde en inkallning och bad henne komma in till mig igen, varpå hon backade några steg för att sedan ställa sig på bakbenen i en stegring. Allt har skett med kroppsspråk och korta ljud, och under hela tiden har jag verken haft tyglar eller grimskaft att hålla fast henne med. Mitt sto har varit helt löst, har ändå valt att stanna kvar.
Jag har ridit under större delen av min uppväxt. Under denna tid har jag i princip alltid gjort det jag blivit lärd, och nöjt mig med det. Vad ridlärarna på ridskolan sa är det rätta, ansåg jag. Och det gjorde jag fram till augusti 2009. Då råkade jag få syn på en bild på en stegrande minishettis, och det var startskottet för ett helt nytt sätt att se på, inte bara ridsporten, utan hela mänskligheten. Tack vare den bilden fann jag under samma dag en rad olika människor med en helt annan syn på hästhållningen än jag haft; ett synsätt som mer eller mindre var i rak motsats till vad ridlärarna sagt under min uppväxt. Jag lärde mig om en filosofi, ett annorlunda sätt att umgås med hästar, vid namn Natural Horsemanship. Jag lärde mig om trickträning - att göra cirkuskonster med hästar - och om Join-Up, Seven Games och andra tekniker framtagna för att skapa större förtroende mellan människa och häst.
Grunden i Natural Horsemanship är att lösa problem utifrån hästens synsätt. Man använder sig av hästens eget språk, vilket till största delen är kroppsspråk, för att lösa problem och överkomma rädslor. Detta grundar sig främst i indianer och cowboys sätt att hantera sina hästar, och har sedan länge varit populär i USA och men har bara nyligen blivit uppmärksammat i Sverige. Arbetet sker till största delen från marken och inte från hästryggen.
I ungefär ett år har jag läst böcker, gått på kurser och spenderat timmar med att diskutera ämnet med människor. Jag började göra egna tafatta försök i paddocken med min häst, experimenterade med saker jag läst och hört. Främst höll jag mig till något som kallas Natural Horsemanship, en teknik utvecklad av Pat Parelli som kan beskrivas som en steg för steg guide. Vissa saker funkade bra, vissa mindre bra, och vissa saker kunde fungera ibland. Efter ytterligare några böcker, diskussioner och framför allt eget reflekterande började jag tillslut forma de tankar och värderingar jag har idag.
Mitt sätt att tänka nu är väldigt annorlunda mot den allmänna hästsynen. Det är den raka motsatsen till vad ridskolan lär ut, och personen jag var innan den där bilden i augusti 2009 skulle ha fnyst och skakat på huvudet om hon fått höra hur jag tänker numera. Men nu kan jag inte tänka mig ett annat sätt. Låt oss säga att jag rider på ridbanan, och det enda min häst gör är att rusa runt och vägra lyssna på mig. Tidigare skulle jag helt enkelt försökt hindra min häst från att springa genom att hålla emot mer i tyglarna. Numera börjar jag istället ifrågasätta mig själv. Varför funkar inte detta? Sitter jag och tänker på annat? Är uppgiften för svår för mig eller min häst? Har jag kanske inte sovit och ätit ordentligt, så jag inte är tillräckligt stark mentalt eller fysiskt för att fokuserad ordentligt? Felet ligger hos mig, så det är upp till mig att lösa det. Att bara dra i tyglarna hade visserligen varit lättare, men också kortsiktig. Hästen kanske hade saktat ner ett tag, men om orsaken till problemet – vad den än är – fortfarande finns kvar kommer hästen antagligen öka farten snart igen. Och då är det enda som hänt att man dragit hästen i munnen och orsakat en stund av smärta.
Någon som ständigt blir korrigerad mister tillslut sin initiativförmåga. Ett barn som alltid blir rättad och tillsagd i allt hon gör kommer snart sluta försöka komma med egna förslag. Men sällan eller aldrig tänker man att detsamma gäller för djur. Jag ser så många hästar som gått in i sig själv, som inte vågar säga ifrån eller ge egna förslag för utveckling. De tappar livsglädjen, och fogar sig efter människans vilja. Många säger att: ”Ja men om hästen inte hade trivts med att bli riden på det sättet hade den ju kunnat kasta av ryttaren!”. Problemet är att hästarna oftast lär sig att om de försöker säga ifrån blir de ännu värre bestraffade. Man piskar, rycker i munnen, sparkar i magen. Tillslut ger man upp. Det gör ont nu, men säger man ifrån gör det ondare.
Bilden ”En i mängden” av ett ensamt vitt ägg bland många bruna påminner mig ofta om detta. De flesta hästar är tillsammans bara en grå massa. De gör som de blir tillsagda, dag ut och dag in på samma sätt. Men ibland träffar man de där oförstörda själarna. De med viljan kvar, med livsglädjen och styrkan och kärleken till livet.
Det här kan låta underligt av mig att säga, men det är de allra jobbigaste och bråkigaste hästarna jag beundrar mest. För när många ser en problemhäst ser jag en kämpe. Jag ser en stark själ med något att kämpa för, någon som vill göra sin röst hörd och förstådd. Oavsett om rösten talar om rädsla för människor eller föremål, eller om förtryck av den fria viljan. Det gör mig ont att de försöken, som ur ett mänskligt perspektiv ofta uppfattas som dominans och en vilja att bestämma allt, möts med slag och hårda ord. Med skarpare bett, längre sporrar och skrik. Om ingen lyssnar kommer även dessa försök snart minska i styrka, för att sedan tystna helt då hästen smälter in i den grå massan.
För att förstå mina tankar måste man antagligen ha ett väldigt öppet sinne. Att våga tänka utanför ramarna och strunta i vad man tidigare tyckt eller till och med vad man anser är möjligt.
Den andra bilden jag vill visa är tagen av min vän för ett tag sedan.
Det är en bild av mig och mitt sto som galopperar på en liten gräsäng, med endast ett rep runt halsen. Jag styr och bromsar henne med sitsen, och förstärker signalerna med repet om det behövs. När jag var liten hade jag, liksom många andra hästintresserade bländande vit häst över en strand, eller kanske ett snöklätt fält. Men jag såg det alltid som en dröm, något jag aldrig skulle kunna göra. Men jag hade fel. Bilden visar resultatet på mitt nya sätt att kommunicera med hästar. Och jag har aldrig trivts mer!
Jag hör gärna era åsikter om detta! :)
Detta är alltså en personlig text, och inte baserad på fakta.
Jag sträcker på min kropp och håller ut vänster hand, och smackar en gång. Därefter går jag några steg åt vänster i en cirkel, innan jag skjuter ut höften åt vänster och böjer överkroppen lite bakåt. Jag slappnar av under några sekunder, innan jag sträcker på mig igen och håller upp båda händerna framför kroppen i höjd med bröstkorgen, och vickar på fingrarna. Därefter böjer jag på knäna och sträcker ut händerna, och höjer sedan dem över huvudet medan jag samtidigt som jag rätar ut knäna och smackar ytterligare en gång.
Det här kanske låter som någon form av yoga eller en dans, men i själva verket har jag fört en konversation. Med dessa små rörelser har jag bett min häst att gå ut på en volt runt mig och följa mig på en liten cirkel ett varv innan jag gjorde en inkallning och bad henne komma in till mig igen, varpå hon backade några steg för att sedan ställa sig på bakbenen i en stegring. Allt har skett med kroppsspråk och korta ljud, och under hela tiden har jag verken haft tyglar eller grimskaft att hålla fast henne med. Mitt sto har varit helt löst, har ändå valt att stanna kvar.
Jag har ridit under större delen av min uppväxt. Under denna tid har jag i princip alltid gjort det jag blivit lärd, och nöjt mig med det. Vad ridlärarna på ridskolan sa är det rätta, ansåg jag. Och det gjorde jag fram till augusti 2009. Då råkade jag få syn på en bild på en stegrande minishettis, och det var startskottet för ett helt nytt sätt att se på, inte bara ridsporten, utan hela mänskligheten. Tack vare den bilden fann jag under samma dag en rad olika människor med en helt annan syn på hästhållningen än jag haft; ett synsätt som mer eller mindre var i rak motsats till vad ridlärarna sagt under min uppväxt. Jag lärde mig om en filosofi, ett annorlunda sätt att umgås med hästar, vid namn Natural Horsemanship. Jag lärde mig om trickträning - att göra cirkuskonster med hästar - och om Join-Up, Seven Games och andra tekniker framtagna för att skapa större förtroende mellan människa och häst.
Grunden i Natural Horsemanship är att lösa problem utifrån hästens synsätt. Man använder sig av hästens eget språk, vilket till största delen är kroppsspråk, för att lösa problem och överkomma rädslor. Detta grundar sig främst i indianer och cowboys sätt att hantera sina hästar, och har sedan länge varit populär i USA och men har bara nyligen blivit uppmärksammat i Sverige. Arbetet sker till största delen från marken och inte från hästryggen.
I ungefär ett år har jag läst böcker, gått på kurser och spenderat timmar med att diskutera ämnet med människor. Jag började göra egna tafatta försök i paddocken med min häst, experimenterade med saker jag läst och hört. Främst höll jag mig till något som kallas Natural Horsemanship, en teknik utvecklad av Pat Parelli som kan beskrivas som en steg för steg guide. Vissa saker funkade bra, vissa mindre bra, och vissa saker kunde fungera ibland. Efter ytterligare några böcker, diskussioner och framför allt eget reflekterande började jag tillslut forma de tankar och värderingar jag har idag.
Mitt sätt att tänka nu är väldigt annorlunda mot den allmänna hästsynen. Det är den raka motsatsen till vad ridskolan lär ut, och personen jag var innan den där bilden i augusti 2009 skulle ha fnyst och skakat på huvudet om hon fått höra hur jag tänker numera. Men nu kan jag inte tänka mig ett annat sätt. Låt oss säga att jag rider på ridbanan, och det enda min häst gör är att rusa runt och vägra lyssna på mig. Tidigare skulle jag helt enkelt försökt hindra min häst från att springa genom att hålla emot mer i tyglarna. Numera börjar jag istället ifrågasätta mig själv. Varför funkar inte detta? Sitter jag och tänker på annat? Är uppgiften för svår för mig eller min häst? Har jag kanske inte sovit och ätit ordentligt, så jag inte är tillräckligt stark mentalt eller fysiskt för att fokuserad ordentligt? Felet ligger hos mig, så det är upp till mig att lösa det. Att bara dra i tyglarna hade visserligen varit lättare, men också kortsiktig. Hästen kanske hade saktat ner ett tag, men om orsaken till problemet – vad den än är – fortfarande finns kvar kommer hästen antagligen öka farten snart igen. Och då är det enda som hänt att man dragit hästen i munnen och orsakat en stund av smärta.
Någon som ständigt blir korrigerad mister tillslut sin initiativförmåga. Ett barn som alltid blir rättad och tillsagd i allt hon gör kommer snart sluta försöka komma med egna förslag. Men sällan eller aldrig tänker man att detsamma gäller för djur. Jag ser så många hästar som gått in i sig själv, som inte vågar säga ifrån eller ge egna förslag för utveckling. De tappar livsglädjen, och fogar sig efter människans vilja. Många säger att: ”Ja men om hästen inte hade trivts med att bli riden på det sättet hade den ju kunnat kasta av ryttaren!”. Problemet är att hästarna oftast lär sig att om de försöker säga ifrån blir de ännu värre bestraffade. Man piskar, rycker i munnen, sparkar i magen. Tillslut ger man upp. Det gör ont nu, men säger man ifrån gör det ondare.
Bilden ”En i mängden” av ett ensamt vitt ägg bland många bruna påminner mig ofta om detta. De flesta hästar är tillsammans bara en grå massa. De gör som de blir tillsagda, dag ut och dag in på samma sätt. Men ibland träffar man de där oförstörda själarna. De med viljan kvar, med livsglädjen och styrkan och kärleken till livet.
Det här kan låta underligt av mig att säga, men det är de allra jobbigaste och bråkigaste hästarna jag beundrar mest. För när många ser en problemhäst ser jag en kämpe. Jag ser en stark själ med något att kämpa för, någon som vill göra sin röst hörd och förstådd. Oavsett om rösten talar om rädsla för människor eller föremål, eller om förtryck av den fria viljan. Det gör mig ont att de försöken, som ur ett mänskligt perspektiv ofta uppfattas som dominans och en vilja att bestämma allt, möts med slag och hårda ord. Med skarpare bett, längre sporrar och skrik. Om ingen lyssnar kommer även dessa försök snart minska i styrka, för att sedan tystna helt då hästen smälter in i den grå massan.
För att förstå mina tankar måste man antagligen ha ett väldigt öppet sinne. Att våga tänka utanför ramarna och strunta i vad man tidigare tyckt eller till och med vad man anser är möjligt.
Den andra bilden jag vill visa är tagen av min vän för ett tag sedan.
Det är en bild av mig och mitt sto som galopperar på en liten gräsäng, med endast ett rep runt halsen. Jag styr och bromsar henne med sitsen, och förstärker signalerna med repet om det behövs. När jag var liten hade jag, liksom många andra hästintresserade bländande vit häst över en strand, eller kanske ett snöklätt fält. Men jag såg det alltid som en dröm, något jag aldrig skulle kunna göra. Men jag hade fel. Bilden visar resultatet på mitt nya sätt att kommunicera med hästar. Och jag har aldrig trivts mer!
Jag hör gärna era åsikter om detta! :)
Kommentarer
Postat av: Karlotta
Hej Jonna!
Intressant, förstår att ni fick träna på förra årets nationellaprov för Svensak B. Det var det jag skrev. Skrev om nästan samma sak, men valde två texter ur häftet och skrev mer generellt, och avslutade med typ; bara för att vi inte kan se det innebär det inte att det inte finns..
Hade ett tal som var väldigt likt både det jag skrev, och det du just skrivit. Vill bara tillägga att detta ämne var för mig väldigt enkelt, medan det för de flesta i skolan var väldigt svårt - sa dem iaf.
Kul att läsa. :)
Trackback
