Kommer ni ihåg klasskompisen jag berättade om? Som gömde sig?

Jag pratade med henne.
Jag lämnade en post-it i en av hennes skolböcker, där jag berättade att hon var vacker. Sedan pratade jag med henne. Nu blir hon vackrare för varje dag som går, för jag startade en lavin.

Jag vet inte om hennes liv är bättre. Jag vet inte om hon mår bättre, eller är gladare, eller mindre blyg. Jag vet bara att hon nu pratar med mig, att hon inte gömmer sig så mycket längre.
Jag vet inte om det är min förtjänst. Jag vet inte om jag ska känna mig stolt, eller om hon ska känna sig tacksam. Jag vet bara att jag inte hade en aning om hur trevlig hon var.

Fundera på det en stund.