Sedan mitten av 1800-talet har man gjort böjprov på hästar för att avgöra om de har en osynlig hälta eller risk för framtida hältor. En häst som inte går igenom ett böjprov sjunker rejält i värde och blir svårare att sälja. Detta prov grundas dock inte i någon litteratur, och studier har gjorts för att avgöra provets pålitlighet.

Vad gör man egentligen?
De flesta har sett ett böjprov någon gång i sitt liv, och det ser inte konstigare ut än att man böjer ihop hästens ben, håller det där en stund, och sedan släpper. Det man egentligen gör är att böja lederna i hästens ben till extremläge. Då läggs brosket som skyddar de två skelettdelarna, som leder binder ihop, mot varandra, och den stötdämpande och smörjande ledvätskan förgås. Extremläget lägger stor påfrestning på ligamenten som håller leden på plats.
När våra leder, liksom hästarnas, hamnar i extremläget är det samma sak som att vricka den. Alla har vi trampat snett och vridit till foten, efter vilket leden gör motstånd när man försöker gå. Detta behöver inte resultera i en stukning som tar dagar att läka, utan kan gå över efter några minuter eller några meter, men då har hästen redan visat hälta.

Böjprov testat
Det rekommenderas att böja hästens ben under loppet av allt från 30 sekunder till tre minuter, och vilken kraft som ska användas är väldigt osäkert. Man kan enligt vissa källor få en exakt kraft i Newton att belasta benet med, med dessa varierar. Kraften och tiden skiljer sig från veterinär till veterinär, och detta påverkar resultatet på hästen.

En forskargrupp gjorde böjprov på ett antal hästar och undersökte skillnaderna vid olika kraft och tid. Ökades kraften med 25 % ökades antalet hästar som markerade, om man förlängde tiden från 60 sekunder till 120 fördubblades antalet markerande hästar, och med en ytterligare ökning av tid ökades också antalet hästar som hade klassats som halta. Om man minskade kraften med 25 % och kortade tiden till 30 sekunder visade samma hästar ingen reaktion.

Det fanns i studien inget samband mellan böjprov och hälta, eller mellan reaktionen på böjprovet och röntgenfynd på lederna.

Man jämförde resultat på böjprov och senare tävlingsresultat, och det fanns ett samband. De som haft reaktion på böjprov hade inte samma tävlingsresultat som de som gått igenom, men det är viktigt att komma ihåg att detta kan bero på att hästarna som markerade kanske inte satsades på som de som såg ut att ha bättre förutsättningar.

 

Djupare läsning: Ramey, D.W. 1997. Prospective evaluation of forelimb flexion tests in practice: clinical response, radiographic correlations, and predictive value for future lameness. Proceedings of the annual convention of the AAEP 1997, s.116-120.

Juhlin, J. & Bitostoyl, G. 2003. Samband mellan böjprovsreaktioner vid kvalitetsbedömningar och framtida tävlingsprestationer. Sveriges Lantbruksuniversitet, Examensarbete.