Hej, jag heter Kenna.
Jag är 18 år gammal och har precis gått ut gymnasiet. Jag gick ut med betyg bland de 4% bästa i klassen, och de högsta utmärkelserna. Jag var ordförande i elevrådet, ordförande i matteklubben, ungdomskyrkledare, NHS medlem och en ”Kompis”. Jag ska läsa biokemi på Universitetet i Texas. Jag blev accepterad till en prestigefylld program på UT.

Min berättelse dock?
Min berättelse motsäger helt skådespeleriet jag för. Folk säger att jag är ”utåtriktad”, ”rolig” och ”energisk”. Men det är inte allt jag är. Mitt liv är ett skådespeleri, och jag är skådespelerskan.

MIN BERÄTTELSE:
Mina föräldrar skilde sig när jag var sju år gammal. Min pappa och jag var bästa kompisar, och oskiljaktiga. Sen var han plötsligt inte där lika ofta. Jag bodde med min mamma och min syster. Min mamma och jag hade svårigheter med att komma överränns. En enda droppe alkohol kunde antingen göra henne helt borta… eller göra henne väldigt arg. Jag har blivit slagen, riven, ryckt i, skriken på, svuren på och örfilad många gånger. Allting var alltid mitt fel. Det var gånger hon kunde komma hem så full, och spy överallt, och jag blev tvungen att ta hand om henne och min lillassyster. Psykologer har märkt henne som en misshandlare. Jag HATAR det ordet. För problemet är bättre än vad det var. Och hon bryr sig fortfarande om, och älskar, mig. Det vet jag.

Jag blev mobbad obarmhärtigt i mellanstadiet. Fysiskt, muntligt och emotionellt. Jag var liten, och därmed det lätta målet. Och jag var aldrig ett ”populärt” barn, så tjejer tyckte om att göra narr av mig. Jag hade inga vänner.

När jag var tretton hittade jag äntligen uppmärksamheten jag krävde från någon, att känna mig viktig, och speciell. Han var 29, och han var min musiklärare. Han var min värld, och jag var hans byte. Jag litade på honom, gjorde mig själv totalt sårbar, och han manipulerade mig och förstörde mig. Jag anmälde honom när han korsade en linje en för många gånger. Han sparkades, och flydde till Georgia. Och jag handskades med privatinspektörer, juridiska överordnanden och de hemska ryktena och mobbandet på skolan. Jag lade skulden på mig själv, för att ha förstört hans giftermål, familj och liv. I år - var det mitt fel. Han krossade mitt liv, och jag slutade leva. Jag led av klinisk/större depression.

Jag har skärt mig. Jag har avsiktligt skadat mig själv och orsakat smärta för min kropp. Jag har tänkt ut flertalet sätt att ta livet av mig. Jag har känt mig ensam. Jag har känt mig hopplös och värdelös. Jag har känt mig avdomnad och isolerad från omvärlden. Jag hatade mitt liv. Jag hatade mig själv. Varje gång jag tittade på mig själv tänkte jag: ”Vad för förstörd idiot skulle någonsin älska mig?”. Jag kämpade varje dag. Jag var diagnoserad med depression på grund av en ärftlig kemisk obalans. Men jag vet att mycket av det var situationsrelaterat också.

Och har jag nämnt? Jag är tillsammans med en tjej.

Jag valde att lägga upp detta efter studenten så jag inte skulle behöva hantera ryktena på skolan. Jag har gått igenom för mycket för att tolerera omoget skit. Och det gör jag inte. Hatare kommer att hata, men de flesta gillar oss.

Och jag är otroligt lycklig. Det är det enda viktiga, eller hur?

För alla som kämpar med sin berättelse. Jag vill att du ska veta, och tro:

DU ÄR VACKER.
DU ÄR SPECIELL.
DU ÄR ÄLSKAD.
Hopp är äkta.
Kärlek är äkta.
DET BLIR BÄTTRE.
Alla har sin berättelse.
Du är inte ensam.