Dagens egoboost blir inte som som de tidigare har varit. Idag tänkte jag dela med mig av något som hände mig häromdagen, och jag hoppas att det öppnar era ögon lite.

Det går en tjej i min klass, som jag delat korridorer och klassrum med i mer än fyra år. Under loppet av dessa år har jag långsamt och omedvetet format bilden av henne i mitt huvud, så som jag tror vi alla gör med människor i vår omgivning. I en strävan att förstå dem, och veta hur vi ska hantera situationer med dem. Vi är civilisationsvarelser, det är vad vi gör, i stor utsträckning.

Jag spenderade fyra år med att se henne som en blyg tjej som hade lite problem i skolan. En person som jag hade det lite svårt för, som jag inte gärna ville spendera onödigt mycket tid med, en person som inte passade mig, helt enkelt.

I veckan tittade vi på film på en engelsklektion, och jag tittade över klassrummet till där hon satt längst bak. Det slog mig att hon var vacker. Hon satt i mörkret, med ansiktet upplyst av TV-skärmen, och hon var vacker. Jag såg att hon var vacker. För, för första gången på fyra år, såg jag henne när hon trodde ingen såg henne. Jag såg skillnaden i hennes ansikte när hon inte spände axlarna, rynkade pannan och lite stressat sökte med ögonen efter någon som tittade på henne... jag såg henne när hon inte tänkte på hur hon såg ut, vad andra tyckte eller kanske tyckte, när hon inte tänkte på det svåra. Och hon var vacker.

Det var en chock för mig att se. Att se henne som hon var. För det var ingenting hon visade.
I de få sekunder jag tittade på henne kunde jag bara sörja.

Hon var vacker. Men hon lät ingen se henne.