Hästars behov av vatten
Frilevande hästar livnär sig på ett grundfoder som består av upp till 80 % vatten. De är uppbyggda för att kunna röra sig långt och länge, men även under korta, snabba sträckor, när de känner sig hotade av ett rovdjur. Större delen av svenska hästar hålls uppstallade i alla fall på vinterhalvåret, deras basföda, ofta hö, innehåller bara 15 % vatten, och används till mer eller mindre krävande fysiska gärningar där de svettas för att kyla ner kroppen. Dricksvattnet är inte bara den absolut viktigaste vätskekällan för dessa, utan behovet växer väldigt mycket på grund av den ökade förlusten.

Vattenkvalité
Tyvärr underskattas vikten av bra vatten av många hästägare. En del hälsoproblem hos avels- och tävlingshästar beror just på bristande mängd eller kvalité av dricksvatten. Många får sitt vatten från en egen brunn, och då finns det saker man måste tänka på innan man ger det till sina djur. Det måste befinna sig långt från någon gödselhantering och bör ha en konstruktion som hindrar ytvatten från att hitta sin väg ner i brunnen. Det bör finnas förslutning så att inget regn och/eller partiklar som sprids med det samt vind kan tränga in.

Vid analys av vatten, för att undersöka dess kvalité, bedöms dess kemiska och fysikaliska egenskaper. Halt av salt, järn, koppar, kalcium och magnesium kollas, och även vattnets pH-värde. Även förekomsten av mikroorganismer som tarmbakterier (kolibakterier) och jordlevande organismer kontrolleras. Dessa kan påverka din hästs prestationsförmåga och allmäntillstånd.

Salt i blodet
Vatten medverkar i princip alla livsnödvändiga processer i kroppen, och det är viktigt att mängden kroppsvatten hålls inom snäva gränser. Vätska förloras konstant i form av urin, avföring och avdunstning från andningsvägarna och kroppsytan. Salthalten i blodet avläses konstant av kroppen, och det är den som avgör huruvida hästen känner törst eller inte. Ökad salthalt (minskad vätskehalt) leder till mindre avlägsning av vätska och en känsla av törst, medan en låg halt (mycket vätska) leder till att vätskeöverskottet avlägsnas via urinen.

När hästen svettas förlorar den lösa salter, framförallt Natrium, Klorid och Kalium, som sedan måste återgäldas. Hästens foder innehåller ofta mycket kalium, men Natrium och Klorid (koksalt) måste ersättas på andra sätt. Studier visar att inte ens fri tillgång till en saltsten alltid uppfyller hästens behov av saltet, utan det behövs läggas till i fodret.

Att rätt mängd salt finns i kroppen är viktigt. Framförallt Natrium används för att reglera kroppens vätskeinnehåll, samt för att fördelningen av vätskan inom kroppen.

Vattenrelaterade sjukdomar

En hästägare i Kanada förlorade fem av sina nitton hästar sommaren 2006. De hittades döda i hagen nära ett träsk (våtmark) som fanns i deras hage. Alla förutom en av de överlevande hästarna hade diarré och en av dem hade kolik. Många tester och prov, inklusive träckprov och blodprov, samt undersökning av alla vitala tecken visade inget utanför det normala förutom diarré och uttorkning. De överlevande hästarna utvecklade dock senare symptom som förhöjd andning, samt nervpåverkan.

Det visade sig i vattenprov från träsket att det var av mycket dålig kvalité. Det fann höga halter av Sulfat och coliforma bakterier. Coliforma bakterier visar att det finns fekalier i vattnet, vilka bär på sjukdomar som salmonella och olika tarmvirus. Vattnets salthalt var även extremt hög jämfört med rekommenderade värden. Enda anledningen att hästarna ens druckit av vattnet var att de två vattentillgångarna av misstag blivit avskärmade för dem. Träsket hade funnits där innan och djur hade druckit ur det, men detta var första gången det var tvunget att användas som den enda vattentillgången.

Vätskebrist
Hästen kan utsättas för vätskebrist i många olika situationer. Vid stress ger de ofta ifrån sig avföring som inte legat i ändtarmen länge nog för kroppen att hinna ta upp all vätska, vilket är varför den är rinnig. Samma stress kan även hindra hästen från att vilja dricka, vilket orsakar en vätskeförlust. Även kyla är en orsak till vätskebrist. Det finns studier som visar att en häst, när man ger den valet, dricker mer av det något varmare än det kalla vattnet, men också att de väljer det kalla före det varma. En logisk slutsats hade varit att hästen väljer det kalla för att instinkten berättar för dem att risken för bakterier och dylikt är mindre när vattnet är kallt, men samtidigt att när det är kallt i omgivningen är det smartare att dricka det något varmare vattnet, för att bevara kroppstemperaturen. Hästen undviker alltså helst att dricka kallt vatten på vintrarna, vilket blir problematiskt då vatten i hagen har en tendens att frysa på vintrarna. Detta problem är störst hos äldre hästar, då de inte har samma kapacitet att hålla sig varma med hjälp av underhudsfettet.

En häst med vätskebrist löper större chans att få kolik, då matsmältningen rubbas.

Detta går att förebygga med hjälp av uppvärmda kar i hagen, men detta är inte en möjlighet för alla. Djurskyddsnämnden säger att om hästen inte har fri tillgång till vatten ska den erbjudas dricka två gånger om dagen, man kan välja kombinera vattnet i hagen med detta, och på så sätt erbjuda hästen lite varmare vatten så den dricker sig otörstig.

En annan viktig sak att tänka på när det gäller väder och vind är de vattensamlingar som kan bildas vid stora regn samt när snön smälter. Stillaliggande vatten utgör en stor hälsorisk då det är ett smörgåsbord för bakterier, och man vill helst undvika att hästarna dricker ur dessa. Den ultimata lösningen är en hage som själv leder bort vattnet, men man kan även gräva/dränera bort det, eller avgränsa det med tråd.