En ruggig eftermiddag för exakt två år sedan när mörkret just hade sänkt sig, då skrev jag med darrande händer på mitt livs hittills viktigaste papper. Jag blev hästägare, till världens underbaraste Bosse Bandit. Jag var så ofantligt sprudlande glad, det var en underbar lättnad att få sätta min signatur på den där raden.

Visserligen var själva ägarskiftet i sig inte så betydelsefullt, jag var redan fodervärd och ser det inte heller som att jag "äger min häst", han är fortfarande en fri själv med en fri vilja men just själva vetskapen att ingen, INGEN, skulle kunna ta honom ifrån mig eller sära på oss, någonsin. Det är mäktigt.


TV: B och jag efter ett härligt vinterrace -09         TH: B hos hans förra ägare -08. Båda bilder fotade av henne.

Det är svårt att sammanfatta de två år som gått, men de har sannerligen vart både händelserika och minnesvärda! Vi har gått igenom otroligt mycket, såväl motgångar som framgångar. Jag ångrar inte en sekund av dem och är enormt tacksam för allt han lär mig, varje dag.

Jag minns första gången jag red honom, när han snedtände på alla cylindrar och i full fart svängde ner i diket brevid vägen för att ta sig om hästen framför och sedan fortsatte i ett ohyggligt travartempo flera kilometer innan han saktade av. Fartvinden fick tårarna att forsa nerför kinderna på mig så jag såg verkligen ingenting, kunde bara försöka klamra mig fast och fläta in fingrarna i manen.

Jag minns när stallägaren ringde och sa att han rymt ur sin box under natten och totalt ätit flera kilo kraftfoder varav en stor mängd havre. Bosse brukar ha energi i överflöd i vanliga fall - dagarna efter hans nattliga utflykt var han näst intill odrägligt energisk, for runt som en elvisp i hagen, gick hellre på två ben än fyra och var på god väg att gå upp i atomer.

Jag minns också så väl den där vinterdagen som bilden ovan föreställer. Jag fick lov att rida på ett fält nära stallet där det låg nära en halvmeter snö men hann knappt komma öve diket till fältet innan Bosse meddelade att det var racing som gällde, hela han utstrålade en sån enorm glädje och bad om att få springa. Den känslan, när han sträcker ut för fullt är svår att beskriva. Snön som yrde upp runt oss förstärkte känslan av att rida i en egen bubbla, det fanns bara han och jag just då.

Jag minns när jag beslöt mig för att prova att ha honom barfota, på riktigt. Första hovvårdsbesöket, hur imponerad jag var av hennes kunskap och engagemang, hur bra han verkade trivas med situationen och hur oväntat bra resultatet blivit! Det känns helt klart som ett av de allra bästa beslut jag gjort för hans skull!

Jag minns när han kastade sig ut framför en lastbil när vi var ute och red, varvid denna tvingades tvärnita och gira så att den stod på bredden över hela vägen. Då var det ganska lätt att hålla sig för skratt, min stackars häst skakade som aldrig förr och verkade vilja be om ursäkt för hela sin existens.

Jag minns när min pappa för första gången skulle träffa honom, innan köp eller foderavtal var klargjort. Stackars Bosse hade en riktig panikångestdag och slet sig  tre gånger ur mina händer för att i blind panik rusa iväg. Jag trodde då aldrig att min dröm om köp skulle kunna gå i uppfyllelse.

Jag minns första gången han lade sig att sova med huvudet i mitt knä och jag trodde jag skulle spricka av kärlek och ömhet. Min osäkra men samtidigt otroligt stolta häst som vecklade ihop sina ben för att sedan dimpa ner på marken brevid mig och med en nöjd suck sträcka ut sig och placera huvudet i min famn, det är lycka vill jag lova!


B & Jag sommaren -10. Foto: Karlotta Weijl.

Trots alla skeptiska människor som direkt försökt hindra mig från att umgås med honom, trots alla mina frustrerade tillfällen då jag inte förstått honom eller vetat hur jag kan hjälpa honom, trots blod, svett och tårar (eller kanske just på grund av det?) så är det ingen som får mig att känna mig lika lycklig. Hel. Levande. Som med bara en blick kan få mig att känna mig okej igen, oavsett hur djupt nere jag varit.

Det känns som ett äkta privilegium att få vara en del av den resa han gjort under denna tid, jag är så fantastiskt stolt över honom! För två år sedan var han osäker i sig själv och i sin tillvaro, exploderade ofta i okontrollerade känsloutbrott och var ansedd som en fara för såväl sig själv som andra.

Idag är han på många sätt en annan häst, men han har lyckats med konsten att behålla sin glädje och entusiasm i allt han gör. Han kan fortfarande studsa omkring, takta på sidan och vifta med alla benen åt alla håll men nu är det på ett annat sätt, han är tryggare i sig själv. Så sent som idag fick stallägarens knappt tvååriga dotter krama runt hans huvud - han stod helt lugn och verkade njuta av situationen.

Min häst. Min vän. Min själsfrände.