Det här är ett citat som jag alltid försöker bära med mig i mitt sätt att vara och arbeta med hästarna. Det kan faktiskt vara ett av de viktigaste orden att ha i bakhuvudet. Att umgås med hästar är ofta den bästa medicin i världen för alla sorts sorger och problem man bär runt på. Men att inte kunna erbjuda hästen detsamma är en stor brist på ömsesidighet hos oss människor. Det är minst lika viktigt (om inte viktigare) att hästen ska vinna något för egen del i människans närhet.

Jag strävar alltid efter att kunna skänka lika mycket styrka som jag själv får av dessa djur. I takt med att jag lär mig saker av dem vill jag lära något tillbaka. Jag vill träna och sköta dem till friskhet. Njuta av nuet. Visa och visas respekt. Någonstans på vägen vill jag få ett förtroende, så att jag kan hjälpa och stärka ännu mer.

Men hur ska en häst kunna bli frisk om den aldrig tränas med mjukhet och förstånd? Aldrig får visa sina känslor? Inte tillåts vara kreativ? Att vara frisk innebär inte bara en musklad kropp utan krämpor. Att vara frisk är också att äga ett starkt självförtroende och att få leva livet så som man är skapt att göra. Här och nu, i frihet.

Jag tar med min häst på skogspromenader, för jag vet att det stärker hans kropp. Jag plockar fram en presenning och presenterar den för min häst, för jag vet att det stärker hans självförtroende. Jag låter honom trava över bommar, för jag vet att det mjukar upp hans rörlighet. Jag leker och umgås med min häst i frihet, för jag vet att det är då vi lär av varann som mest och har som roligast ihop.

Allt jag gör, det gör jag för hästen.

Och allt hästen gör för mig, det vill jag också göra för honom.