Flera gånger i livet, flera gånger varje år och ibland flera gånger i veckan (om inte flera gånger per DAG) så förändras man. Ibland små saker (som stolthet över att man kanske hittar vägen; "OH, i made it!") till stora saker som att förändra sitt synsätt på något. Och medans man växer upp är det ju de där perioderna då allt bara händer på samma gång och allt bara är en explosion av känslor och intryck.

Och... det är då jag tror att man måste falla... Släppa vem man är, vem man varit och framför allt vem man vill bli. Och möjligtvis vem man tror att man är, framför allt det kanske. Du är fortfarande den du är innerst inne, så man behöver inte oroa sig för att ”förlora sig själv” tror jag. Men ibland man behöver starta om. Uppdatera systemet. Man behöver acceptera förändringen och bara låta vinden ta en dit man hamnar. Eller låta Gud ta en dit man hamnar. Eller Budda, eller det flygande spagettimonstret eller Eniros vägbeskrivning, eller vem man nu vill lyssna på i livet...

Jag har alltid tyckt om att prata i bilder och metaforer när jag förklarar något, så nu ska jag dra ett exempel. Tänk er att livet är en trappa. En jättestor jättetrappa för jättar.  I livet går du liksom allt närmare kanten av varje trappsteg, och allt är liksom rätt som vanligt. Vänner, familj, skola, jobb, djur, hobbys: vardagen rullar på. Men som jag sa, då och då händer saker som förändrar vardagen. Du når alltså kanten på trappsteget, och där tvekar många. "Vem vill falla liksom?", tänker man. Vem vill lämna tryggheten och ge sig ut i det okända där nedanför? Många stannar. De försöker stå kvar och stå emot förändringen. Men står du där och tvekar tillräckligt länge så kommer någon illmarig liten skit och sparkar en ut över kanten ändå... Du har inget val, saker förändras och därför MÅSTE du förändras. Och det värsta du kan göra då är ju att krampaktigt försöka hänga dig fast vid den där trappkanten. Det enda som händer är ju att du får hänga där tills du är så utmattad att du faller i alla fall, och då blir fallet (förändringen) bara en negativ förlust. Jag menar inte att man måste slänga ut med armarna, kastar sig fram och skriker "I belive i can fly" för full hals, men jag tror att när man når kanten, när man når starten av förändringen, då måste man acceptera och klättra ner till nästa trappsteg.

En förändring i sig är aldrig dålig. Däremot kan den föra dåliga saker med sig. Och självklart är det inte bra när hemska saker inträffar i våra liv, men den mänskliga rasen har en tendens att överdriva.  Vi är så fästa vid vår kontroll och vår trygghet, att vi allt oftare tycker att all förändring är negativ. Det handlar inte så mycket om förändringen i sig, utan våra känslor inför den.

För du lär dig ALLTID nya saker, och med dessa förändras du och blir en annan människa. Och det är faktiskt en av mänsklighetens vackrare sidor. Vi må slåss och kriga och dricka, röka, kidnappa, våldta, mobba och retas... men vi KAN förändras. Och det ger mig faktiskt hopp. Jag brukar ofta säga att jag är så trött på mänskligheten, men varje gång jag gör det så håller jag ändå fast vid att vi KAN blir bättre, för om en människa kan förändras lite grann, då kan alla. Och kan alla förändras lite kan alla förändras mer. Och så vidare.

Det jag i slutändan vill säga är att livet inte är så svårt som det verkar. När förändringarna väl kommer behöver du bara kunna se klart. Försök inte gömma dig från dina känslor utan släpp in dem och upplev dem. Slappna av och gör det som känns bäst! Det blir alltid bra tillslut!