Du ville bli astronaut, eller prinsessa, eller delfintränare, eller kanske sångare. När du drömde dem, så kändes de fullt möjliga. Barn har sina drömmar och tror, utan tvekan, på att de drömmarna kommer slå in. Barn kommer bli astronauter och prinsessor och delfintränare. Sen växer de upp. Och drömmarna vi har nu, är precis lika stora, men kanske lite mer realistiska. Nu när vi inte är barn längre så är de drömmarna inte sanna på samma sätt. Vi kommer inte bli jurister eller författare eller komiker eller psykologer. Vi hoppas, vi "kanske-någon-dag-om-jag-har-tur"-drömmer. Varför gör vi det? Vad var det för fel på att veta saker?

Varför släpper vi inte de där tveksamma "förhoppningsvis-möjligtvis"? Varför gör vi inte längre?

Om vi var som vi är nu, fast med ett barns beslutsamhet och ett barns tro. Då hade vi kunnat gå hur långt som helst. Göra vad som helst. Bli vad som helst.

Det är bra att växa upp och förstå världen. Men kom ihåg att om du inte gör det, om just du inte låter dina drömmar växa och formas och bli sanna... då kommer de inte bli det.