När jag och min häst umgås och ska göra något så vill jag att vi gör det tillsammans. Jag vill inte vara den som ständigt bestämmer, korrigerar och avgör vad som ska göras när. Själv uppskattar jag inte att spendera tid med sådana individer och vill därför definitivt inte bete mig så, särskilt inte mot någon som jag älskar.

Ett enkelt exempel
Jag lägger handen på hans bringa och ber honom att backa. Om han då inte gör det - då vill han inte backa. Om inte situationen kräver att han måste backa så struntar jag i det. Han är fullt medveten om vad jag ber om men han struntar i det. Många människor propsar då på att man skall öka trycket, hästen måste utföra rörelsen du ber om. Man måste vara konsekvent, hästen måste utföra det du ber om varje gång. Jag känner mig dock tveksam till det där.

Jag är fullt införstådd och medveten om att det i vissa situationer är nödvändigt att hästen lyssnar och flyttar sig undan för tryck. Däremot förstår jag mig inte på människor som flyttar sin häst i tid och otid, människor där hela samvaron med hästen är uppbyggd på tryck och eftergift.

Om jag hade ökat trycket på Bosses bringa så hade han med största sannolikhet backat men jag hade också trotsat hans vilja. Detta kan ses som ett fjantigt exempel, men tänk om någon trotsade din vilja 50 gånger om dagen, 365 dagar om året?

Vi har samma värde.
En vanlig missuppfattning som sker när jag presenterar mitt förhållningssätt till hästar för andra människor är att jag låter hästarna klampa rätt över mig. Detta är helt fel faktiskt. Min filosofi bygger på att vi har samma rättigheter - han har rätt till sitt utrymme likväl som jag har rätt till mitt. Jag accepterar när han säger nej och han accepterar när jag säger nej.

Under en ridtur genom ett gnistrande snölandskap förmedlade Bosse en gång en bild på hur han ser på jämlikhet och utveckling. Han beskrev det som en spiral som kännetecknar vår mentala utveckling. Om man placerar sig själv i toppen av spiralen och därmed ser ner på andra så begränsar man sig själv, sin syn på andra och sin egen utveckling. Man ser då endast en cirkel nedanför sig, den saknar höjd eller djup.
Om man istället placerar sig så att man ser spiralen från sidan så kan man se allt tydligt; man kan följa andras utveckling och hamnar på samma nivå som dem istället för att se ner på dem.

Alla hästar är individer och vi bör därför också behandla dem därefter!