Jonna Nilsson Sundgren
Mitt namn är Jonna och jag är 18 år gammal!
Jag brukar alltid beskriva mig själv som glad, nyfiken och galen på de där "Beskriv dig själv med tre ord"-grejerna. En rätt träffande beskrivning, tycker jag. Jag är väl inte direkt någon genomsnittlig tonåring, verken röker, dricker eller festar, är lite för besatt av tecknade disneyfilmer och kan inte bry mig mindre om hur jag ser ut eller vad jag har på mig. Men så gillar jag faktiskt vem jag är, så det är inget att bekymra sig över.
Utöver hästarna ägnar jag min fritid åt att umgås med mina fina vänner och att fota, läsa och skriva. Inte för att jag lyckas få klart mycket av det jag börjar skriva, men man brukar ju säga att det är tanken som räknas?
Annars så älskar jag att resa, och drömmer om jorden runt resor eller att backpacka runt Europa eller liknande. Jag är inte så mycket för sol och bad, utan vill hellre se och uppleva kulturer!
Jag bor tillsammans med min mamma på en gård strax utanför Sala, Västmanland, där vi hyr stall och boende. Här finns också våra sex hästar (och en katt) som ni säkert kommer få läsa en hel del om här (hästarna alltså, inte katten).
Dalwinnie
Winnie är min första häst, ett sto född 2005 som kom till mig juli 2009. Hon är ett Svenskt Halvblod, men jag brukar påpeka att hon har mycket engelskt fullblod i sig vilket både syns och känns. Winnie är en bestämd och envis fröken som liknar mig väldigt mycket. Det var väl egentligen tänkt att vi skulle tävla hoppning, men mina nerver klarade inte riktigt av det och det blev så att vi började med horsemanship (trickträning/marktärning/lydnadsövningar/NH/frihetsdressyr/vad-du-nu-vill-kalla-det) istället. Nu gör vi lite allt möjligt, men främst har vi kul!
Holly Hobbie
Holly är min andra pålle. Ett minishettissto som föddes hemma hos oss i juni 2011. Det här är en tös med charm och glimten i ögat kan jag tala om! Har varit väldigt friständig redan från födseln (tre veckor gammal hittad jag henne halvsovande i ligghallen medan mamman var tio meter utom synhåll och betade…) och älskar uppmärksamhet! Ett riktigt charmtroll!
De övre bilderna är från när hon är 13 dagar gammal. Under bilden är tagen i början av februari! Hon byter färg!
Ronja
Hollys mamma. Ett elva år gammalt sto som vet hur man lever livet. Kom till oss i slutet av december 2010. Det här är en bestämd dam som gör lite som hon vill.
Amazing
Fyra år gammalt sto, kom till oss i april 2011. Majsan som hon kallas är en väldigt känslig dam, men otroligt mysig. Hon är inkörd och vi brukar ut och köra då och då! Annars brukar vi ofta gå promenader med de tre minishettisarna. Har man Ronja i grimma kan Holly och Amazing springa lösa, vilket de tycker är riktigt skoj!
Ronja till vänster, jag i mitten, Amazing till höger. Bilden är tagen april 2011, därav Ronjas gigantiska (föl)mage!
Prins frá Rödli
Min mammas islandshäst, importerad från Island. En väldigt intressant häst, väldigt, väldigt känslig och osäker. Livrädd för människor, men inte mycket annat. Traktorer, höga ljud eller prasslande saker är oftast ingen fara alls, men han hoppar ur skinnet om en människa lyfter handen eller nyser. Vi vet inte vad som hänt riktigt (jag är rätt säker på att NÅGOT hänt dock) och han har varit extremt svårfångad i hagen. Det blir sakta men säkert bättre dock!
Annars är det en enormt mysig pojk som alltid gör sitt bästa!
Kung Valdemar
Det senaste tillskottet i vår familj. Faktiskt så ny som igår (tisdag 28/2)! Valle var min medryttarhäst under ett år när jag var 13-14 år gammal. Den 18 år gamle mannen har nu fått en senskada som förmodligen kommer bli bra men som kräver lång vila. Han ska bli pensionär hos oss! Han är en riktig nallebjörn trots att han är så stor, en väldigt härlig häst!
Youtubeklipp #24
Rädslor.
Hur många gånger har vi inte hört den meningen säg? Ridlärare på ridskolor brukar ta upp det vid flera tillfälle, var enda faktabok har ett stycke (eller ett helt kapitel) ägnat åt att förklara det och det finns med i filmer. Hästar är flockdjur och flyktdjur, det vet vi ju?
Men hur ofta tar vi verkligen hänsyn till det?
"Flyktdjur, djur som flyr från sina fiender." - Wikipedia
Tänk dig att du är rädd för spindlar (många av er behöver förmodligen inte ens låtsas?) och någon försöker bota din rädsla genom att stänga in dig i ett litet rum och fylla det med spindlar av alla storlekar och former. Det finns en liten, liten chans att du inser att spindlar inte är så farligt och faktiskt blir "botad", men jag tror chansen är störst att du snarare blir mer rädd.
Om du däremot tänker dig att du får komma in i ett stort, öppet rum där en person står och håller i en enda spindel som du får bekanta dig med, skulle inte det kännas bättre?
När jag red på ridskola fanns det alltid en mer eller mindre oskriven regel att när hästen blev rädd för något skulle den fram och nosa på det. Låt oss säga att någon tagit in en ny stol på ridbanan och hängt en jacka över. Något som hästar ibland kan reagera på. I början går det rätt lugnt till, ryttaren styr hästen mot det läskiga och smackar. Ibland räcker det, och hästen går faktiskt fram och nosar och konstaterar att det här var väl inte så farligt. Men jag har också så ofantligt många gånger sett hur hästen fortsätter vägra, och ryttaren tar till mer och mer våld för att få hästen att röra sig. Till och med de som sparkat och slagit med spö gång på gång.
Och har det inte hänt något där? Går det så långt handlar det kanske egentligen inte om att hjälpa hästen att övervinna sin rädsla, utan om att hästen ska lyda. Och om vi ska försöka sätta oss in i hur hästen känner sig? Först ser den något som den tror är farligt och plötsligt börjar ryttaren göra saker som gör ont? Det känns inte som något som skulle minska rädslorna, tycker ni?
Vad kan man då göra?
Man ska göra det som känns bäst! Att ta det lugnt och långsamt brukar vara nyckeln i många fall.
Ibland kanske man helt enkelt får välja sina strider. Om du själv är trött och irriterad eller till och med rädd kommer hästen känna detta, och förmodligen bli ännu mer nervös.
Ibland funkar det också att helt enkelt ignorera problemet. Står stolen med jackan på ridbanan så fortsätt rid som vanligt och håll hästen sysselsatt. Snart kanske det läskiga inte är så läskigt längre och då går det bra att gå fram och nosa.
"Prasselträning" är alltid bra, till exempel att kunna röra hästen över hela kroppen, både med händerna och med ett föremål (rep, plastpåsar, bollar osv). Det ena brukar leda till det andra med hästar, och att träna på sådana här saker brukar ge hästar som tål mer och inte blir rädda så ofta.
Jag och Winnie brukar ofta träna med bollar och presenningar och allt möjligt! Bara fantasin sätter gränser!
Hanna Rattfeldt
Hanna heter jag, är 20 år fyllda och bosatt en bit utanför Östmark, mitt ute i den värmländska skogen. Jag har alltid varit en kreativ, ambitiös, jordnära och lite knäpp människa. Som ung målade, pysslade och skrev jag mycket. De senaste fyra åren är det främst fotografering som varit i fokus men nu börjar jag äntligen hitta tillbaka till skrivandet igen, den konstform jag trivs med allra bäst! Vid sidan av drömmen om författarskap planerar jag att vidareutbilda mig inom hovar (SANHCP) med start nu i höst. Fram tills dess deltidsjobbar jag som personlig assistent, läser universitetskursen Hästens beteendebiologi på distans och tillbringar mycket tid tillsammans med mina två hästar, Rooster och Micko.
Hästintresset har funnits med mig så länge jag kan minnas. De första häståren började på en ponnyridskola där vi fick prova på allt från körning, bruksridning, hoppning till gymkhana och uteritter. På hästar och ponnyer som aldrig klipptes och gick ute i princip dygnet runt alla årstider! Även andra bitar kring naturlig hästhållning har fallit på plats av sig själv med tiden. Jag är alltid på jakt efter ny kunskap som kan hjälpa mina hästar till en trivsam och harmonisk tillvaro. De senaste åren har jag gått över mer och mer till att använda positiv förstärkning i träningen. Väldigt roligt och oerhört givande!
The Rooster (Tuppen) är en varmblodig travare f. 2001 som jag haft hand om sen jan 2008. Var min foderhäst i två år innan ägarbytet vintern 2010. Hans ständiga motivationskurser har lett in mig på många spännande vägar. Vi har nog testat de flesta metoder som finns att finna... i slutändan fastnade vi för klickerträningen. När jag slutade lägga press och istället förstärkte beteenden genom belöning, totalförvandlades min tupp. Från att ha vägrat röra sig en meter hänger jag knappt med i svängarna nu mera! Vi är under ständig utveckling och har gjort en hel del framsteg sen starten år 2008. Det är honom jag har att tacka för de kunskaper och den självinsikt jag besitter idag.
Micarno (Micko) är en arabvalack som jag hämtade hem julen 2010. Han har inte fått så mycket uppmärksamhet tidigare i sitt liv, mest gått i hagen och skrotat. En känslig, lite osäker men klok och snabblärd ponny. Det var ett väldigt spontant beslut att han överhuvudtaget hamnade hos mig, men jag ångrar det verkligen inte. Efter en tid som fodervärd står jag nu som ägare! Sen han kom hit har vi jobbat mycket med att stärka självförtroendet. Han växer för var dag som går, och nu börjar han äntligen kännas redo för inridning. Han älskar att komma ut på äventyr, så jag är övertygad om att han blir en supertrevlig ridhäst så småningom.
Edda Ahrent
Hiya!
Jag heter Edda och jag är 16 år gammal!
Skulle jag fråga mina vänner skulle de beskriva mig som glad, förvirrad och sarkastisk, något jag till fullo håller med dem om. Jag är inte som de flesta sextonåringar jag känner, jag ser inte poängen med fester eller alkohol, jag är inte alls intresserad av ”det senaste” och när jag väljer kläder på morgonen tar jag den roligaste kombinationen jag kan hitta. Jag är lite barnslig på det sättet att jag älskar saker som disneyfilmer och pussel, men mest av allt älskar jag litteratur. Att läsa och skriva i enorma mängder.
Jag vill se världen, jag vill resa runt och leva dag för dag, prata med främlingar och förstå och uppskatta saker som existerar utanför mig egen lilla värld. Jag vill uppleva och skriva om det jag upplever.
Jag bor delvis i den väldigt lilla byn Vitaby med min familj och min katt, delvis på Bollerups Naturbruksgymnasium, där jag går andra året, med mina vänner.
Hästar
Jag började rida när jag var sju år gammal, detta på en liten New Forest-ponny som hette Abbe. Han lärde mig så mycket och han var min bästa vän fram till han fick somna in, 32 år gammal, för två år sedan. Vi var mästare på att flamsa omkring i skogen, och när han dog hade jag precis börjat känna på tankarna om att det fanns andra sätt att umgås med hästar, förutom från ryggen. Dessa tankar om en djupare kontakt med en häst hamnade på hyllan när jag började rida dressyr på ett halvblodssto som hette Piralda, men med henne började jag så smått känna på trickträning. Mina drömmar om att träna löst med hästar blev äkta först när jag träffade Guru. Han var en arabponny som uppfyllde många av mina horsemanshipdrömmar. Vi hade väldigt kul vi två, kände på löslongering, trickträning, och till och med lite ridning utan utrustning. Jag red honom mycket i repgrimma, och vi umgicks mycket med att bara känna på varandra. Han kunde sina grejer, jag var en stapplande nybörjare.
Vår kontakt bröts när hans ägare bestämde sig för att sälja honom.
Jag är för närvarande väldigt hästlös, men de hästar jag känt har lärt mig otroligt mycket och jag kommer inte glömma dem.
Boktips #24 Mannen som kunde tala med hästar
Av Nicholas Evans
Boken kan ni hitta {här}
Baksidetext:
Den första snön har just fallit på landsbygden utanför New York. Morgonen är vindstilla och vacker när ridhästen plötsligt halkar på den isiga slänten. Hjälplöst glider han med sin unga ryttarinna ner mot den tunga lastbilen på vägen. Pilgrim och Grace, tretton år, överlever den hemska olyckan men båda skadas svårt.
Grace är enda barnet till den framgångsrika journalisten Annie Graves och hennes man Robert, som är advokat. På ett sätt som de omöjligt kan ana kommer deras framtid att knytas samman med Pilgrims. Olyckan har satt så djupa spår hos hästen, fysiskt och psykiskt, att han egentligen borde alivas. Men Annie vägrar gå med på det. Om Pilgrim dör kommer samtidigt något att brista inom Grace, det känner hon på sig.
Hon får höra talas om en man i Montana som har en speciell förmåga att få kontakt med skadade hästar. Hastigt bryter hon upp från New York, och med Grace och Pilgrim korsar hon hela kontinenten för att finna mannen som kan tala med hästar...
Min åsikt:
Kanske lite långtråkig ibland, men när det kommer igång griper den verkligen tag i en och får en att tänka vad man själv skulle göra i varje situation.
Egoboost #23
Ett leende smittar.
Det har vi väl alla hört någon gång? Men hur många vet att det faktiskt är vetenskapligt bevisat att både din omgivning och du själv blir gladare när du ler? Leenden smittar faktiskt! Det har bland annat professor Ulf Dimberg, från Uppsala universitet kommit fram till.
"Ett antal försökspersoner fick se bilder av arga och glada ansikten i 30 millisekunder, vilket är så kort tid att man inte medvetet kan uppfatta vad man ser. Samtidigt mätte forskarna spänningen i deras ansiktsmuskler med hjälp av elektroder som klistrats fast på huden.
Trots att exponeringstiden var så kort, reagerade försökspersonerna spontant genom att spänna zygomatic-muskeln (som vi använder när vi ler) så fort bilden av ett glatt ansikte visades och corrugator-muskeln (som vi använder när vi drar ner ögonbrynen i ett ilsket uttryck) så fort de såg ett argt ansikte."
{Källa}
Människor må ha talet att göra sig förstodd med, men liksom djur är vi också bra på att tyda kroppspråk och ansiktsuttryck. Ibland så bra att vi inte vet om det själva. Som experimentet ovan visar att vi kan lägga märke till ett uttryck utan att vi själva är medvetna om det, och att det sedan påverkar hur vi mår.
Det är nämligen så att det också finns forsking på att vi kan lura hjärnan. Genom att skratta och le kan vi må bättre.
"Och faktum är att man inom så kallad skratterapi eller skrattyoga redan utnyttjar kopplingen mellan ansiktsuttryck och känslor. Genom att ”skratta utan anledning” försöker utövarna simulera skratt och därigenom framkalla samma goda hälsoeffekter som dokumenterats vid äkta skratt. ”Fake it till you make it”, alltså."
{Källa}
Självklart behöver man inte gå runt och vara överlycklig hela tiden, men man mår bättre av att försöka!
Och vem vet, genom att le kanske du förgyller någon annans dag!
Fredagsmys #23
Kladdmuffins
ca 15 st - 8 min - 225°
- 2 ägg
- 2½ dl socker
- 2 tsk vaniljsocker
- 4 msk kakao
- 1½ dl vetemjöl
- 1 krm salt
- 100 g smält margarin
Grädda i ugn ca 8 min 225°. Tips! En klick grädde och hallon/andra bär förhöjer smakupplevelsen.
När dimman lättar
Ibland har man ljuset på sin sida! Som den här magiska höstmorgonen i september 2011 på Jonsbols gård i Kil, Värmland.
På bild: Mina två egna hästar Micarno (brun) och Rooster (mörkbrun) samt delar av hästen Fanny.
Kamera: Nikon D80 + 50mm f/1.4. Foto: Jag själv (©, Hanna Rattfeldt).
Youtubeklipp #23
2 ÅR!
En ruggig eftermiddag för exakt två år sedan när mörkret just hade sänkt sig, då skrev jag med darrande händer på mitt livs hittills viktigaste papper. Jag blev hästägare, till världens underbaraste Bosse Bandit. Jag var så ofantligt sprudlande glad, det var en underbar lättnad att få sätta min signatur på den där raden.
Visserligen var själva ägarskiftet i sig inte så betydelsefullt, jag var redan fodervärd och ser det inte heller som att jag "äger min häst", han är fortfarande en fri själv med en fri vilja men just själva vetskapen att ingen, INGEN, skulle kunna ta honom ifrån mig eller sära på oss, någonsin. Det är mäktigt. 
TV: B och jag efter ett härligt vinterrace -09 TH: B hos hans förra ägare -08. Båda bilder fotade av henne.
Det är svårt att sammanfatta de två år som gått, men de har sannerligen vart både händelserika och minnesvärda! Vi har gått igenom otroligt mycket, såväl motgångar som framgångar. Jag ångrar inte en sekund av dem och är enormt tacksam för allt han lär mig, varje dag.
Jag minns första gången jag red honom, när han snedtände på alla cylindrar och i full fart svängde ner i diket brevid vägen för att ta sig om hästen framför och sedan fortsatte i ett ohyggligt travartempo flera kilometer innan han saktade av. Fartvinden fick tårarna att forsa nerför kinderna på mig så jag såg verkligen ingenting, kunde bara försöka klamra mig fast och fläta in fingrarna i manen.
Jag minns när stallägaren ringde och sa att han rymt ur sin box under natten och totalt ätit flera kilo kraftfoder varav en stor mängd havre. Bosse brukar ha energi i överflöd i vanliga fall - dagarna efter hans nattliga utflykt var han näst intill odrägligt energisk, for runt som en elvisp i hagen, gick hellre på två ben än fyra och var på god väg att gå upp i atomer.
Jag minns också så väl den där vinterdagen som bilden ovan föreställer. Jag fick lov att rida på ett fält nära stallet där det låg nära en halvmeter snö men hann knappt komma öve diket till fältet innan Bosse meddelade att det var racing som gällde, hela han utstrålade en sån enorm glädje och bad om att få springa. Den känslan, när han sträcker ut för fullt är svår att beskriva. Snön som yrde upp runt oss förstärkte känslan av att rida i en egen bubbla, det fanns bara han och jag just då.
Jag minns när jag beslöt mig för att prova att ha honom barfota, på riktigt. Första hovvårdsbesöket, hur imponerad jag var av hennes kunskap och engagemang, hur bra han verkade trivas med situationen och hur oväntat bra resultatet blivit! Det känns helt klart som ett av de allra bästa beslut jag gjort för hans skull!
Jag minns när han kastade sig ut framför en lastbil när vi var ute och red, varvid denna tvingades tvärnita och gira så att den stod på bredden över hela vägen. Då var det ganska lätt att hålla sig för skratt, min stackars häst skakade som aldrig förr och verkade vilja be om ursäkt för hela sin existens.
Jag minns när min pappa för första gången skulle träffa honom, innan köp eller foderavtal var klargjort. Stackars Bosse hade en riktig panikångestdag och slet sig tre gånger ur mina händer för att i blind panik rusa iväg. Jag trodde då aldrig att min dröm om köp skulle kunna gå i uppfyllelse.
Jag minns första gången han lade sig att sova med huvudet i mitt knä och jag trodde jag skulle spricka av kärlek och ömhet. Min osäkra men samtidigt otroligt stolta häst som vecklade ihop sina ben för att sedan dimpa ner på marken brevid mig och med en nöjd suck sträcka ut sig och placera huvudet i min famn, det är lycka vill jag lova!
B & Jag sommaren -10. Foto: Karlotta Weijl.
Trots alla skeptiska människor som direkt försökt hindra mig från att umgås med honom, trots alla mina frustrerade tillfällen då jag inte förstått honom eller vetat hur jag kan hjälpa honom, trots blod, svett och tårar (eller kanske just på grund av det?) så är det ingen som får mig att känna mig lika lycklig. Hel. Levande. Som med bara en blick kan få mig att känna mig okej igen, oavsett hur djupt nere jag varit.
Det känns som ett äkta privilegium att få vara en del av den resa han gjort under denna tid, jag är så fantastiskt stolt över honom! För två år sedan var han osäker i sig själv och i sin tillvaro, exploderade ofta i okontrollerade känsloutbrott och var ansedd som en fara för såväl sig själv som andra.
Idag är han på många sätt en annan häst, men han har lyckats med konsten att behålla sin glädje och entusiasm i allt han gör. Han kan fortfarande studsa omkring, takta på sidan och vifta med alla benen åt alla håll men nu är det på ett annat sätt, han är tryggare i sig själv. Så sent som idag fick stallägarens knappt tvååriga dotter krama runt hans huvud - han stod helt lugn och verkade njuta av situationen.
Min häst. Min vän. Min själsfrände.
Boktips #23: Det är aldrig kört
Det är aldrig kört
av Kristina Reftel
Du kan köpa boken {här}
Baksidestext: Det är aldrig kört! Samlingsvolym innehåller 52 uppmuntrande och inspirerande berättelser som vill inge hopp och framtidstro. Den röda tråden genom berättelserna är hoppet som aldrig dör, en envis övertygelse att vi tillsammans kan förändra världen och en tro att även när det ser som mörkast ut är det aldrig kört.
Min åsikt: Det här är en riktig peppbok! Historierna i boken är rätt enkla men väldigt fina och lärorika!
Utdrag ur boken: En pappa tog med sig sin lille son in i en leksaksaffär. Medan pappan letade efter det han skulle ha, vandrade pojken iväg på egen hand. I ett hörn hittade han en staty av en man, gjord av ballonger. Statyn fascinerade pojken, så han blev stående där en stund.
Efter ett tag kunde pojken inte låta bli att peta till statyn, bara för att se vad som skulle hända. Statyn tippade bakåt en bit, men studsade tillbaka till upprättstående.
Detta gjorde pojken ännu mer nyfiken, så han drämde till statyn ytterligare en gång - nu med full kraft. Men samma sak hände också denna gången. Statyn tippade bakåt och studsade tillbaka så den åter stod upprätt.
I samma ögonblick kom pojkens pappa fram och såg sin son titta fascinerat på ballongstatyn.
"Hur tror du det kommer sig att den reser sig upp varje gång du slår ner den?" frågade pappan.
Pojken tänkte tyst för sig själv en stund, och sa sen:
"Är det kanske för att han står upp på insidan?"
Välkomna tillbaka!
Anledningen till denna omstart är att vi inte riktigt har funnit tiden som behövdes för att driva bloggen. Inspirationen försvann till förmån av alla andra måsten man behöver beta av i vardagen. För att blåsa liv i publiceringen igen har vi ägnat veckan som gått till att peppa varandra, samla krafter och hitta på nya spännande upplägg. Som ni ser är designen uppdaterad, vi har nya kategorier att bläddra mellan i menyn (observera att "fredagsrandom" har bytt namn till "fredagsmys"!) och kanske den största förändringen av dem alla; bloggen kommer att bli mer personlig!
Vad innebär allt detta då? Jo, vi kommer att ägna fler inlägg till att presentera oss själva och våra hästar. Berätta om träningspass med djuren eller något tänkvärt vi stött på i vardagen. Artiklarna är inte längre låsta till en viss tid, utan kan dyka upp lite när som helst under dagen (bortsett från temadagarna mån-ons-fre-sön som fortsätter komma upp kl 12.00). I den nya kategorin "fredagsmys" tipsar vi bl.a. om sevärda filmer, goda maträtter och roliga aktiviteter som man kan unna sig under veckosluten. Vi planerar även att bjuda på bildbomber och fotoinspiration med jämna mellanrum. Självklart kommer det fortfarande att skrivas faktabaserade artiklar för den som hungrar efter kunskap, men dessa artiklar kommer varvas med mer lättsamma inlägg som inspirerar och väcker nya funderingar till liv.
Vi hoppas verkligen att ni finner denna förändring positiv och därmed kommer ha ännu större nytta och glädje av bloggen. Nu kör vi!
Team Mind Wide Open / Jonna, Edda, Isabelle, Linnea & Hanna
Nu bygger vi om!
Som ni kanske märkt har uppdateringen på senaste tiden varit lite bristfällig. Vi har inte riktigt funnit tiden som behövdes för att driva bloggen och inspirationen försvann. Det ska det bli ändring på nu! Under veckan som kommer så ska vi "bygga om". Vi kommer fortfarande publicera lärorika artiklar och ha kvar våra temadagar, men bloggen kommer också bli mer personlig. Vi kommer skriva mer om våra egna tankar och våra egna hästar och djur!
Vi ses om på måndag!
Fredagsmys #22
Youtubeklipp #22
Boktips #22: Equus
Baksidetext: No animal has captured the human imagination quite like the horse, depicted in media from cave drawings thousands of years ago through countless renderings in paint, clay, ink, even film. Award-winning photographer Tim Flach's quest to document the horse has resulted in "Equus," an intensely moving look at an animal--as solitary subject and en masse, from the air and from underwater--whose history is so powerfully linked to our own.
From exquisite Arabians in the Royal Yards of the United Arab Emirates to purebred Icelandic horses in their glacial habitat; from the soulful gaze of a single horse's lash-lined eye to the thundering majesty of thousands of Mustangs racing across the plains of Utah, "Equus "provides an amazing and unique insight into the physical dynamics and spirit of the horse.
Översättning: Inget djur har fångat människans fantasi så som hästen, avbildad i konsten från grottmålningar tusentals år tillbaka genom oräknerliga tolkningar i färg, lera, bläck, även film. Prisbelönade fotografen Tim Flachs strävan att dokumentera hästen har resulterat i "Equus", en intensivt rörande titt på ett djur--som ensamma objekt och en massa, från luften och från under vatten--vars historia är så kraftfullt länkad till vår egen.
Från utsökta araber i det kungliga Yards i Förenade Arabemiraten till renrasiga islandshästar i deras glaciära levnadsmiljö; från den själfulla blicken av en enda hästs ögonfranslinjerade öga till det majestätiska dånandet av mustanger som springer över Utahs slätter, "Equus" ger en fantastisk och unik insikt i hästens fysiska dynamik och själ.
Min åsikt: Tim Flach är en av mina absoluta favoritfotografer, eftersom hans porträtt av djur är oerhört vackra och fängslande. Projektet Equus är inget undantag. Han har verkligen lyckats fånga den kraft, skönhet och frihet hästarna utstrålar. Många bilder tar riktigt andan ur en! Jag gillar även bredden på typen av bilder som finns representerade i boken; han visar oss allt från studiobelysta detaljer till vidöppna, naturliga miljöer. Equus är en mycket inspirerande, tankeväckande och givande fotobok. Rekommenderar den varmt både till dem som är intresserade av hästar och/eller fotografi! På Tim Flachs {hemsida} hittar du delar ur både Equus och hans andra projekt.
Egoboost #21
Var aldrig rädd för att prova något nytt. Kom ihåg, amatörer byggde arken; professionella byggde Titanic.
- okänd
Kunskap eller erfarenhet spelar ingen roll, vill och tror man tillräckligt mycket på sin dröm är allting möjligt.
Fredagsmys #21
En vit kvinna i 50 års åldern kom till sin plats i flygplanet och såg att passageraren bredvid henne var en svart man. Synbart rasande kallade hon på flygvärdinna.
"Vad är problemet, frun?" värdinnan frågade henne.
"Ser du inte?" sa kvinnan - "Jag fick en sittplats bredvid en svart man? Jag kan inte sitta här bredvid honom, du måste ändra min plats!"
"Tyvärr, alla säten är upptagna, men jag kan se efter ändå," sa flygvärdinnan och gick därifrån. Hon återvände några minuter senare.
"Jag har pratat med kaptenen och som jag sa så finns det inga tomma platser i denna klass. Vi har bara platser i första klass. "
Innan kvinnan hann säga något, fortsatte flygvärdinnan:
"Så här är det: Det är ovanligt för vårt företag att flytta en passagerare från andra till första klass, men med tanke på omständigheterna anser flygkaptenen att det skulle vara en skandal att en passagerare tvingas resa bredvid en obehaglig person."
Därefter vänder hon sig till den svarta mannen och fortsätter:
"Vilket betyder, herrn, att om ni vill vara så vänlig att ta med dig dina väskor så har vi reserverat en plats i första klass..."
Rekreation
Det här är ett citat som jag alltid försöker bära med mig i mitt sätt att vara och arbeta med hästarna. Det kan faktiskt vara ett av de viktigaste orden att ha i bakhuvudet. Att umgås med hästar är ofta den bästa medicin i världen för alla sorts sorger och problem man bär runt på. Men att inte kunna erbjuda hästen detsamma är en stor brist på ömsesidighet hos oss människor. Det är minst lika viktigt (om inte viktigare) att hästen ska vinna något för egen del i människans närhet.
Jag strävar alltid efter att kunna skänka lika mycket styrka som jag själv får av dessa djur. I takt med att jag lär mig saker av dem vill jag lära något tillbaka. Jag vill träna och sköta dem till friskhet. Njuta av nuet. Visa och visas respekt. Någonstans på vägen vill jag få ett förtroende, så att jag kan hjälpa och stärka ännu mer.
Men hur ska en häst kunna bli frisk om den aldrig tränas med mjukhet och förstånd? Aldrig får visa sina känslor? Inte tillåts vara kreativ? Att vara frisk innebär inte bara en musklad kropp utan krämpor. Att vara frisk är också att äga ett starkt självförtroende och att få leva livet så som man är skapt att göra. Här och nu, i frihet.
Jag tar med min häst på skogspromenader, för jag vet att det stärker hans kropp. Jag plockar fram en presenning och presenterar den för min häst, för jag vet att det stärker hans självförtroende. Jag låter honom trava över bommar, för jag vet att det mjukar upp hans rörlighet. Jag leker och umgås med min häst i frihet, för jag vet att det är då vi lär av varann som mest och har som roligast ihop.
Allt jag gör, det gör jag för hästen.
Och allt hästen gör för mig, det vill jag också göra för honom.
Youtubeklipp #21
